han i trean ➳ noel flike

17

Philippas perspektiv

När det endast är en kvart kvar tills vi får gå på lunch blir jag kallad till rektorn. Det tog ungefär fem minuter för mig att ta mig dit och det tog mig närmre till matsalen än vad det skulle varit tidigare. 

"Philippa va? Din mamma ringde och lämnade ett meddelande till dig, hon sa att det var bråttom" säger hon och ler brett mot mig innan hon sedan räcker över telefonen till mig. Hon visar vilken knapp jag skulle trycka på för att meddelandet ska spelas upp. Jag gör som hon säger och sedan hörs mammas röst. 

"Älskling jag är så ledsen att jag inte kan vara vid dig när jag säger detta, men jag känner att du måste få reda på det. Samantha tog livet av sig igårkväll...jag är så ledsen över att du får reda på det såhär, älskar dig, vi ses hemma ikväll"

Min andning fastnar i halsen. Samantha är min barndomsvän och vi har alltid varit bästa vänner. Jag kan knappt tro att det är sant. Det känns precis som om någons händer är runt min hals och de trycker hårdare och hårdare. "Hon sa åt mig att det är okej att du drar hem, vilket jag tycker låter som en bra idé, det ser inte ut som om du mår så bra" säger rektorn och jag nickar långsamt. 

Samantha har tagit livet av sig? Samantha? Min bästa vän? Medan jag går genom skolans korridorer kämpar jag med att hålla en normal andning och att få tårarna att stanna kvar bakom ögonlocken, inte på mina kinder. 

Men såklart var det en person i korridoren, trots att alla borde ha lektioner nu. Och den personen var det som jag verkligen inte vill öppna upp mig för, trots att jag gärna hade velat lära känna honom bättre. 

"Philippa?" säger Noel och ställer sig framför mig så jag måste stanna till och titta upp mot honom. Hans ögon är fyllda av oro över mitt röda ansikte. Målet är att hålla allt inombords tills det att jag har kommit hem. Och än så länge går det ganska bra, men det skulle inte gå lika bra länge till om inte Noel slutar titta på mig sådär. Jag är tvungen att titta bort. 

"Jag ska hem" säger jag tyst, nästan som en viskning. "Vi ses kanske imorgon"

Efter de sista orden rusar jag så fort jag kan ut från skolbyggnaden. Jag struntar totalt i att jag behöver ha några skolböcker med mig hem, det spelar ingen roll nu. Hela vägen hem springer jag fortare än jag någonsin har gjort. 

Jag andas tungt. Känner mig yr och svimfärdig. Med ryggen mot dörren i mitt rum sitter jag och gråter. Jag gråter mycket. Allt känns så konstigt, så fel. Precis som om detta är en mardröm och jag nu kommer vakna snart. Dock är det något som inte stämmer. Jag är redan vaken, detta är en verklighet. 

Bilden av sista gången jag fick träffa Samantha spelas om och om i min hjärna. 

***

"Jag vill verkligen inte att du ska åka Philippa, jag behöver dig här" säger hon och kramar om mig hårt. 

"Jag kommer och hälsar på, det lovar jag, Vi kommer att ses snart, oroa dig inte okej?" 

Hon nickar. Tårarna forsar ner för hennes och mina kinder. 

"Det kommer inte vara för alltid, och avståndet är inte så långt, vi kommer klara oss" säger jag. 

"Jag älskar dig Philippa, jag bryr mig så mycket om mig, mer än mig själv. Du måste komma hit snart" säger hon och torkar sina tårar. 

"Ta hand om dig själv Philippa, Jag lovar att jag kommer tillbaka snart. Jag kommer aldrig glömma dig. Älskar dig"

"Philippa, vi måste åka nu" säger mamma. 

Samantha snyftar till och jag kramar om henne en sista gång. "Jag kommer sakna dig så mycket Samantha"

"Jag kommer sakna dig med, snälla åk inte"

Mitt hjärta sprack i tusen bitar. "Du vet att jag måste, du vet att jag vill, förlåt, jag älskar dig" säger jag med en sprucken röst. 

"Hejdå" säger hon ledsamt.