25

3.1K 100 82
                                    

Philippas perspektiv

tre dagar senare...

Min mamma hade ringt min moster och krävde att jag skulle komma hem igen. Jag bönade och bad om att få stanna ändå, och att hon skulle strunta i det mamma hade sagt. Men både hon och jag är mycket väl medvetna om att hon hade ringt socialen och då hade det bara blivit mer problem. 

Så jag gick hem igen. När jag väl kom hem sa mamma inte ett ord till mig. Eller, hon sa åt mig att jag inte längre hade utegångsförbud men något mer sa hon inte. Jag sa inte så mycket till henne heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till en person som i princip inte bryr sig om mig för fem öre. 

Jag ringer upp Noel och ber honom att komma över, trots att klockan är närmare halv tolv på natten. Vi har inte pratat på hur länge som helst och jag saknar honom. Femton minuter efter vårt samtal knackar han på ytterdörren där nere. Mamma blir en smula irriterad, det ser jag på henne, men jag ignorerar henne totalt och drar med mig Noel upp till mitt rum. 

Vi sätter oss ner på min säng och jag lutar mitt huvud mot hans axel. Hans ena arm ligger runt min midja. "Är det här okej?" säger han och syftar på hur han håller om mig. Jag nickar med ett litet leende på läpparna. "Det lugnar ner mig" säger jag. 

"Är du nervös?" frågar han förvånat och jag biter mig lite löst i nederläppen. "Ja, faktiskt" 

"Över vad?" frågar han och lutar sig bort från mig så att våra ögon möts. "Över att du är här. Du hade inte behövt komma, i mean klockan är mycket och det var inte meningen att jag skulle väcka dig. jag bara-"

"Du behöver inte vara nervös, det är bara jag. Jag kommer inte skada dig Philippa. Om jag inte hade velat vara här så hade jag inte kommit hit från första början. Sluta tro att du stör mig för det gör du absolut inte"

Jag ler mot honom vilket får honom att le tillbaka mot mig. Vilket sedan får mig att rodna. 

Plötsligt hör jag hur min mamma gormar högt ifrån nedervåningen. Jag bryr mig inte så mycket om vad hon säger och jag förstår ganska direkt att hon inte gormar åt mig. Bara några sekunder senare hör jag hur pappa gormar ännu mer ilsket tillbaka. Jag suckar. Noel reser sig upp från sängen och går fram till min dörr för att stänga igen den ordentligt. 

"Håller de alltid på såhär?" frågar han och innan jag hinner svara gormar pappa något igen. 

"DU ÄR VERKLIGEN EN BRA MAMMA. DET ÄR EN KILLE I HENNES RUM, SOM ÄR FLERA ÅR ÄLDRE ÄN HENNE OCH HON ÄR NÄSTAN TOLV PÅ NATTEN. DET ÄR SÅ TONÅRSGRAVIDITET UPPSTÅR!" 

Jag tar tag i min kudde och pressar den mot mitt ansikte. "Jag klarar inte av detta mer Noel. Detta är anledningen till varför jag var hos min moster". 

Han tar bort kudden från mitt ansikte så att han ska kunna höra mig lättare. Han sätter sig ner bredvid mig igen och kramar om mig hårt. "Jag tog sönder mina hörlurar, eller ja någon trampade på dem. Jag trodde att de ändå skulle fungera men jag tappade bort dem. Så skulle jag kolla i min brorsas rum och han kom hem när jag var där inne. Han blev arg och det slutade med att jag fick utegångsförbud. Och sen skrek de något om att de typ inte vill ha mig här, så jag lämnade" 

Tårar rinner ner för mina kinder och han tittar ner på mig. "Men åh Philippa, gråt inte, du kommer få mig att börja gråta" 

Hans ögon börjar fyllas med tårar och jag torkar bort mina tårar. Ett litet småskratt flyger ur min mun. "Gråt inte över mig Noel, jag är inte värd det". 

"Säg inte så. Lyssna inte på dem. Du stör inte någon!"

De bråkar fortfarande på nedervåningen och plötsligt hör jag ett högt crashande ljud. Jag trycker mitt huvud mot Noels bröst. "Jag hatar när de skriker Noel. Och jag är anledningen till varför de skriker" säger jag och börjar gråta igen. 

"Förlåt för allt Noel, för att jag är den jag är, för att jag hela tiden gråter framför dig, för allt, för att jag är jobbig..för-"

"Be aldrig om ursäkt för den du är, aldrig. Du är du och du kan inte ändra på dig själv. Du är perfekt, bry dig inte om vad de tycker okej?"

Jag nickar och han kysser min panna. Efter några minuter av tystnad reser han sig plötsligt upp. "Vart ska du?"

"Hem."

"Kan du inte stanna? Snälla? Jag vet att de sover nu men jag vill ha dig här. Men om du inte vill så, eller ja jag vet inte" säger jag och suckar. 

"Jag vill stanna hos dig Philippa" säger han med ett leende på läpparna. Jag börjar fixa iordning min säng. Han tar av sig alla sina kläder förutom sina kalsonger och sedan tar han två av mina kuddar och lägger ner dem på golvet. 

"Du kan sova här uppe också vettu" säger jag skrattandes. Han tittar lite osäkert på mig. "Är du säker? Vill du att jag ska sätta på mig mer kläder igen då?"

Jag skakar på huvudet. "Inte om du inte vill, det stör inte mig. Jag är trött på att krama mina kuddar"

"Så sött" säger han och lägger sig ner i sängen bredvid mig. "Förresten, jag har köpt nya hörlurar till dig, det var mitt fel att dina gamla gick sönder, så här" säger han och håller fram ett par nya hörlurar. Jag ler tacksamt och tar emot dem. Jag lägger ner dem på nattduksbordet. 

"Jag kan betala dig sen när jag får mer pengar igen" 

"Nej, det behöver du inte. Se det som en gåva" 

Han stannar på sina sida av sängen till en början men avståndet mellan oss minskar efter ett tag. 

"Du Noel?"

"Mhm?"

"Du vet när jag frågade om hur man vet om man gillar någon?"

Han nickar. "Du svarade aldrig på den frågan"

Han lägger sig på sidan och tittar mot mig, utan att säga något. Och efter fem minuter bryter jag tystnaden.

"Jag tror jag gillar dig Noel"

"Gör du?"

Hans chockade ansikte gör mig lite smårädd, så jag bestämmer mig för att inte titta på hans ansikte. 

"Är det fel? Förlåt, glöm att jag sa något. Jag vet inte vad jag tänkte..Jag är ändå några år yngre än dig, det finns inte en chans i världen att du skulle kunna gilla mig. Förlåt, jag är en idiot"

Nu var det nästan som att jag inte ens pratar med honom, utan mer med mig själv. Vilket gör denna situationen ännu jobbigare än tidigare. 

Så känns det iallafall tills det att jag känner Noels varma läppar ovanpå mina, precis som förra gången. Jag rör mig precis som han gör. Efter ett tag drar han ifrån. Han ler.

"Jag gillar dig med Philippa, du är ingen idiot" 

"Gör du?"

Han nickar. "Jag har ju redans sagt åt dig att ålder inte spelar någon roll. Du är du. Det ger mig bara ännu en ursäkt för att vara mer protective över dig, och jag kan lära dig saker"

Jag ler. Efter ett tag faller jag in i en djup sömn i hans famn. 

//
har ändrat mina covers här på wattpad och jag hoppas att ni tkr det inte ser för tokigt ut heh..

han i trean ➳ noel flikeDär berättelser lever. Upptäck nu