han i trean ➳ noel flike

39

Noels perspektiv

Jag har så många olika känslor inom mig just nu och jag känner mig precis som en bomb som kommer att explodera vilken sekund som helst. Bland annat är jag extremt arg men även väldigt upprörd. Allt jag kan se framför mig är rött. Det är rött överallt. Röd representerar en känsla av ilska och jag har en hel del ilska inom mig om man säger så.

Det är inte så att jag känner en ilska gentemot någon annan, utan jag känner ilska mot mig själv för att jag vaknade upp i någon annans säng istället för att lyssna på Ludwig och gå hem till Philippa och prata med henne.

Jag är hemma hos Ludwig nu och stormar ilsket igenom huset, på jakt efter något att kasta eller slå till. Det är nästan som att jag är förblindad av ilskan och det enda som finns i min skalle är "jag måste slå något" och "jag måste kasta något".

Jag har hela tiden försökt dölja hur jag har mått genom att stänga alla känslor utanför. Men jag visste väl att det skulle spricka någon gång, och det har det gjort nu. Spruckit. Totalt.

"Noel, lugna ner dig snälla" säger Ludwig och jag stannar upp. Jag och Ludwig har varit bästa vänner enda sedan vi var små knattar.

"Hur ska jag kunna lugna ner mig när jag inte vet om hon är okej eller inte. Hon är inte här med mig längre. Jag behöver henne. Jag älskar henne. Du hade rätt. jag vill fortfarande ha kvar det vi hade och behöver fixa det men tänk om det är försent?" säger jag förtvivlat och faller ner på knä framför honom.

"Skulle jag gissa på vad hon gör skulle jag säga att hon ligger i sängen, precis som hon gjorde för en vecka sedan när jag såg henne. Du kan ju alltid dra och hälsa på henne" säger han lugnt och rycker på axlarna.

"Men vad händer om hon ber mig att-, vänta lite, har du sett henne? Hur mår hon? Vad håller hon på med nu?"

"Hon var blek, väldigt blek, och enligt hennes mamma har hon inte ätit så jättebra heller. Hon har inte gått till skolan alls och hon har inte lämnat rummet, eller sagt ett ord till någon. Du lämnade henne på dagen då det var ett år sedan hennes bästa vän dog, du är verkligen ett äkta kukhuvud Noel"

Och plötsligt var det som att alla bitarna föll på plats. Nu förstår jag äntligen varför hon inte ville gå på den festen. Och nu känner jag mig så himla dum för att jag inte lyssnade på henne.

"Jag måste dra hem till henne Ludwig, nu" säger jag och han börjar småskratta.

"Du har en bil, ta den" säger han och lämnar mig ensam på golvet. Jag suckar och ställer mig sedan upp på fötter igen.

När jag kommer hem till henne är det hennes mamma som öppnar dörren. Hon tittar lite skeptiskt på mig men släpper sedan in mig i huset. Jag letar mig själv upp till Philippas rum men efter ett tag märker jag att hennes mamma har följt efter mig.

"Hon sover, men jag ska ge henne lite mat snart så du kan väcka henne, men var försiktig. Hon gråter hela tiden"

"Och du, snälla såra inte henne Noel, jag vet att jag har gjort det och jag ångrar det varje dag".

Jag nickar långsamt och hon ler försiktigt mot mig. Ett frampressat leende sprider sig över mina läppar innan hon går ner till nedervåningen igen och jag öppnar dörren in till Philippas rum utan att göra det minsta lilla ljud ifrån mig.

Jag stänger igen dörren efter mig och går långsamt fram till henne där hon ligger i sin säng. Hon sover. Och man kan till och med se hur ledsen hon är, trots att hon sover och verkar sova väldigt djupt. Ludwig hade rätt när han sa att hon var blek, det är hon verkligen.

"Philippa, vakna"

Efter jag sagt de två orden tar det inte lång tid innan hon slår upp sina ögon. De blir större och större för varje sekund som går och inser att jag står intill hennes säng. "V-va? Är du verkligen här?"

Hon sätter sig rakt upp i sängen och tittar sig omkring. "Jag är här för att prata med dig, för att säga att jag är så fucking ledsen för hur jag har betett mig och jag ville aldrig att det skulle bli såhär, jag saknar dig så mycket och jag-"

"Noel sluta, låt mig andas, snälla" säger hon svagt och tar några djupa andetag.

"Vad är det som är fel?"

Hon tittar chockat på mig och himlar sedan med ögonen. "Seriöst Noel? Vad fan tror du är fel? Jag har legat på samma ställe i två hela veckor nu och trott att jag förmodligen inte behöver dig nå mer och att jag klarar mig utan dig och nu kommer du plötsligt hit från ingenstans, du ger mig liksom lite panik".

Jag ler och börjar förvänta mig att hon ska börja snacka om att detta inte är kul alls och be mig att lämna hennes rum men det gör hon inte. Hon ler tillbaka.

"Philippa, jag saknar dig och jag älskar dig så så mycket och jag vet att jag aldrig borde ha försökt tvinga dig till saker. Jag behöver dig mer än vad du förstår. Snälla, jag vet att jag är en stor idiot och att jag inte förtjänar dig men jag behöver dig" säger jag samtidigt som tårarna långsamt börjar rinna ner för mina kinder.

"Du förtjänar det inte, och jag vart så arg på dig men nu gör du såhär och det ger mig inget val. Jag älskar dig och det är väldigt läskigt för jag har aldrig älskat någon lika mycket som jag känner för dig" säger hon och tittar upp mot mig med ett stort leende på sina läppar. Jag står stilla ett tack men flyger sedan mot henne och tacklar ner henne i sängen.

Jag tittar rakt in i hennes ögon. "Kan jag kyssa dig nu?" frågar jag henne och hennes leende växer sig större. "Ja, det kan du" svarar hon och jag lutar mig ner mot henne och kysser henne på läpparna.

//
(Släpper en ny bok den 24 december, finns på min profil ((snapchat - Dante) lägg till den om ni vill)
hej fina ni!! nu är det ju snart nyår och hur fett hade det inte varit om jag hade kunnat nå 1000 följare innan det nya året? :)) aja, detta var det NÄST sista kapitlet på denna boken........
kram