han i trean ➳ noel flike

18

Philippas perspektiv

Jag suckar högt när minnena av Samantha och mig snurrar runt inuti mitt huvud. När jag gick ifrån henne den dagen vände jag mig aldrig om. Hade jag gjort det hade jag förmodligen inte lämnat. 

Nu önskar jag mer än allt att jag hade gjort det, bara för att få titta på henne en gång till. Jag tar fram min mobil och ringer upp hennes nummer. Efter fem signaler visste jag att det verkligen var på riktigt. Jag lägger på innan telefonsvararen sätts på, hade nog inte klarat av att höra hennes röst. 

Det gick inte att få fram. Min bästa vän är inte död. Jag vet att hon inte är död. 100% säker. Jag vill inte tro på det även om jag kan. Jag har bara varit borta från henne två veckor. Två veckor. Vad förväntade hon sig att jag skulle göra? Hälsa på henne varje helg? Det hade aldrig gått. 

Dörrklockan sätts plötsligt igång och jag torkar snabbt mina tårar. Jag vet att jag är den enda hemma just nu så det lär bli jag som får öppna dörren. Med gråten fortfarande i halsen går jag långsamt ner till nedervåningen igen.

Jag öppnar dörren en liten bit för att se vem det är.

Noel. 

"Kan jag komma in?" frågar han, fortfarande med ett oroligt ansiktsuttryck. Jag tar några steg bakåt och låter dörren glida upp tillräckligt för att han ska kunna komma in. 

"Kom, vi går upp till mitt rum" säger jag med en suck. 

Vanligtvis hade jag varit orolig just nu. Typ om jag borde bjuda upp honom till mitt rum eller om han ens vill komma dit. 

Men nu var det han som valde att komma hit, jag bjöd inte hit honom. 

Jag sitter ner på min säng och lutar mig mot väggen. Han sitter på en stol ungefär två meter ifrån mig. Han tittar runt i rummet ett ögonblick men sedan landar hans blick på mig igen. Hans närvarande får mig nästan att börja gråta. Hans blickar mot mig gör det betydligt svårare för mig att hålla allt inom mig. Men jag kommer inte gråta framför honom. Verkligen inte. 

"Jag kommer inte fråga om du är okej..för uppenbarligen är du inte det. Vill..vill du prata om..det?" 

Det var den första gången jag har hört Noel prata med en sådan..lugn ton. Jag trodde inte ens han kunde prata så lugnt. På bara några sekunder har han tagit sig från stolen till mig i sängen och har sina armar om mig. 

Min andning är tyngre än normalt medan jag försöker tvinga mig själv att inte gråta. Han klagar inte. Jag var så liten jämfört med honom där jag satt i hans knä. Han lägger sitt huvud ovanpå mitt och kramar om mig hårt. Efter några minuter av tystnad flyttar han lite på mig så att jag blir tvingad att titta mot honom.

"Du vet..det är okej att gråta, det är bättre för dig att få släppa ut det bara" säger han mjukt. 

"Jag...jag gillar inte..att gråta inför fol-" innan jag hinner säga klart ordet 'folk' spricker min röst upp och tårarna forsar ner för mitt ansikte fortare än jag hinner blinka. Jag lutar mitt ansikte mot honom så han ska slippa se mig när jag gråter. 

Han kramar om mig hårdare medan jag gråter ögonen ur mig. "Shh shhh shhh, det är okej Philippa" viskar han lugnande i mitt öra. 

Jag börjar hyperventilera. Han tvingar mig att titta på honom. "Andas, kom igen, in, sen ut, in, sen ut, långsamt"

När min andning lugnat ner sig igen torkar jag bort tårarna från mitt ansikte. Jag kunde inte titta på honom. Jag är säker på att mitt ansikte är rött, precis som det alltid blir när jag gråter. Jag flyttar mig från hans knä och sätter mig istället bredvid honom i sängen, med blicken fast på mina knän.

"Förlåt Noel, jag borde inte..din tröja är ju helt förstörd nu och jag ser ut som jag vet inte vad...förlåt" säger jag.  Han tar tag i båda mina händer. "Det är inget att be om förlåtelse för, alla har sina break downs" 

"Ja, jag vet, men det är inte normalt att gråta mot någon som typ är en främling"

Jag ler och han ler. "Jag gillar ditt leende".

Mina kinder blir rödare för varje sekund som går och jag tittar bort igen, blicken fastnar på en bild av Samantha som sitter på väggen. "Min bästavän har tagit livet av sig. Jag vet inte vad som fick henne att göra det..men hon är borta nu" säger jag och suckar tungt, han lägger sina armar om mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel. 

"Jag förstår att du är ledsen, beklagar sorgen" viskar han lugnt. 

Plötsligt öppnas dörren till mitt rum och mamma kommer in. Jag reser mig från hans axel men han har fortfarande båda sina armar om mig. "Oj, hej, detta var en överraskning, jag är Philippas mamma förresten" 

"Jag är Noel, förlåt för att jag inte sa till att jag skulle komma över, jag skulle nog gå snart ändå"

"Jag berättade..för honom om..ja..Samantha"

Han kramar om mig hårdare än förut. Mamma ler mot honom. "Philippa behöver en vän just nu, så tack Noel. Stanna så länge du vill, det finns mat i kylen till er båda" säger hon och lämnar oss ensamma. 

Noel reser sig upp. "Gå inte än, snälla" säger jag tyst. "Din mat kommer bli kall hörru" säger han och jag suckar. "Jag är inte så sugen" säger jag och rycker på axlarna. 

"Men jag borde nog gå hem, annars blir mamma orolig" säger han och jag nickar långsamt. Vi kramar om varandra ett bra tag till. 

"Philippa, lova att du aldrig gör som hon gjorde, okej? Skada inte dig själv, döda inte dig själv, du är älskad och är värd så mycket"

"Noel, du behöver inte oroa dig för mig, jag kommer inte göra något"

"Vänner bryr sig om vänner, det är enkelt"

"Så vi är vänner nu?" frågar jag och tar ett steg tillbaka. 

"Ja..eller, om du vill det?" säger han och ser lite orolig ut. Jag ler mot honom. "Klar jag vill". 

"Toppen, vi ses imorgon Philippa" säger han och lämnar mitt rum.