Epilogue 4

4.2K 215 7
                                    

Nang magsawa ang dalawa sa loob ng Great Hall, they had decided to go outside.

But since Emy still doesn't want to be seen by others, they had decided to meet on the hills. Walang nagpupunta doon dahil malayo na iyon sa boundary ng Hans Province.

Emy had to use the way na dinaanan niya kanina papunta dito.

Habang si Symeon naman ay kinailangang gamitin ng normal na daan dahil nandoon ang kabayo niya.

He rushed, scared na baka mawala na naman ang mama niya.

Hindi na nga niya napansin na nadaanan na niya si Veronica at tinawag pa siya nito.

Napailang na lang ito. Symeon is just like Emy when he is excited. Nothing could stop him. Sigurado siyang may bago na namang natuklasan ang binata kaya ito nagmamadali. Pagsasabihan na lamang niya ito pagdating sa bahay.

Symeon, however, was so happy to see his mother on the hills kahit pa nga kakakita pa lang din niya dito kanina.

He immediately tied the rope of his horse on a tree saka niya nilapitan si Emy na nakaupo sa may lilim ng pinakamalaking punong naroroon.

He sat beside her.

"What's your favorite food?"

Tanong agad nito sa kanya.

"Seriously, Mama?"

Emy rolled her eyes. "Just answer it, kiddo."

Sinagot naman nga ito ni Symeon.

She asked more questions about him. Gusto nga sanang pag-usapan ni Symeon ang mga bagay bagay sa Mama niya pero inulan naman siya nito ng mga tanong. She seemed very eager to ask him. And she's not letting him ask any in return.

Somehow, napangiti na lang si Symeon. What his mother doing right now is very familiar. Isn't he just like that kapag may gusto siyang malaman?

He just let his mother ask and he answered them truthfully. Then he used his mother's lap as a pillow. He felt her stiffen.

"What? Can't I do this?"

Napailing si Emy.

"I am just surprised."

Then natahimik ito.

"Are you done asking?"

"Nope. But I wonder..."

"What?"

"Can I touch your hair?"

Symeon smiled and then nodded. Emy immediately did that.

"And your face?"

Once again, he nodded and she caressed his face gently.

"Your nose?"

"Mama, you can do them even without asking."

But to his surprise, Emy leaned down and kissed his forehead.

"I can't believe I can touch you like this. Twenty years... I was just simply content in wishing to see you."

Symeon looked at Emy. Her eyes are teary.

"Thank you... for letting me... for not hating me at all."

***

Emy felt like she was in a bliss.

She finally met her son. She even had a chance to hug and kiss him. It was too surreal for her.

Abot langit ang pasasalamat niya sa lahat ng mga taong nagpalaki kay Symeon for not letting him bear too much hatred towards her.

AQR1: A Peerless Genius from Two Cities [COMPLETED]Waar verhalen tot leven komen. Ontdek het nu