F E M T I O T V Å

1.5K 27 19
                                    

29 MAJ 2019 - ONSDAG

" J-jag är.... " Hulkade jag fram och lät några tårar falla medans jag mötte Ludwig, Axel, Ida och Noels ansikte som tittade oroligt på mig.

Noel var, som vanligt, snabb upp på fötter och la sina händer på mina axlar samtidigt som han la en orolig blick över mig.

" Du är vadå? " Frågade han hårt.

Jag kunde inte svara, tårarna gjorde det omöjligt för min röst att lyckas kunna skära igenom. Så snabbt som jag kunde försökte jag med all min lilla kraft som var kvar försöka sluta gråta. Fem långa och djupa andetag drog jag in i mina lungor och lyckades samla mig.

" J-jag är misstänkt för mordet på Dante. " Sa jag och tittade med en tom blick ut på dom andra och tillbaka fick jag fyra miner jag aldrig någonsin skulle glömma.

" Wtf?! " Utbrast Axel och slog handen för munnen.

Ludwig och Ida tittade bara chockat på mig med ögon stora som golfbollar och en öppen mun ända ner till hakan. Jag satte mig på närmaste stol och Noel satte sig på huk framför mig och sträckte sig efter mina händer.

" Asså fan Ebba, jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar dig så mycket hjärtat och vi alla vet att det inte är du och det ska vi bevisa för dom. " Sa Ida med tårar fallandes på hennes kinder när hon omfamnade mig i en kram.

" Jag ska på förhör 3 juni, på måndag . " Snyftade jag och torkade bort några tårar med mudden på tröjan som nu blivit blöt efter alla gånger.

Jag ville hem, jag ville inte sitta kvar på ett sjukhus i flera timmar efter att jag nyss förlorat min pojkvän. Men jag kunde verkligen inte ta in det, jag förstod det inte, att Dante faktiskt var död. Hans fina själ var nu påväg upp mot himlen där hans pappa välkomnade honom för tidigt. Det gjorde så äckligt jävla ont.

En läkare sprang fort in i väntrummet och kastade sig fram mot luckan där en sjuksköterska satt framför en dator. Jag skymtade hur de pratade snabbt och sedan hur tjejen i luckan pekade mot mig. Han tittade mot mig med en blick jag inte kunde avgöra och innan jag hann reflektera stod han mitt framför ögonen på mig. Dom andra reflekterade också över det och tittade frågandes på honom.

" Är det du som är Ebba? " Frågade han och tittade noga in på mig.

Det enda jag kunde göra var att nicka. Det kändes som att jag hade tappat talförmågan för jag fick inte fram ett ljud.

" Jo vi gjorde allt i vår makt för att få liv i Dante igen men det räckte inte, vi klarade det inte och jag ber så hemsk mycket om ursäkt. " Sade läkaren och jag bara satt och tittade tomt på honom.

Allt sögs ur mig, allt. Jag satt bara rakt upp och ner helt blixtstill medans tårar sökte sig långsamt på mina kinder. Jag rörde inte en blick, inte en kroppsdel. Ett par hårda armar la sig på mina axlar och jag kände att det var Ludwig.

" Okej tack. " Sa Noel kort men försökte låta vänlig.

Läkaren vände sig om och gick sin väg bort och det var då allt brast. Jag grät och grät och grät.

" JAG KLARAR DET INTE LÄNGRE!!!! " Skrek jag med en nykrossad själ.

Ludwigs grepp om mig hårdnade allt mer men jag kunde inte röra mig. Jag satt lika still som innan.

Förälskad i dig // Dante Lindhe Där berättelser lever. Upptäck nu