Nörd på heltid, eller?

0.9

Justins perspektiv

Jag är på väg hem efter skolan. Jag rullar upp på uppfarten med min moppe och parkerar. Låser upp dörren, går in och klär av mig ytterkläderna och slänger mig i soffan. Att vara ensam hemma är något som jag varit van vid sedan jag föddes.
På sista tiden har jag börjat bete mig som en mjukis. Vad är det som händer med mig? Jag tror jag börjar inse vad det är jag har gjort, eller? Vad då inse? Jag har varit såhär hela livet och jag har ju jättemånga kompisar. Fast den enda jag riktigt kan prata med är Liam. Liam har jag känt sedan lågstadiet. Han är som en bror till mig. Oscar och Erik lärde vi känna när vi började på högstadiet.

"Hallå! Är någon hemma?" Hör jag någon ropa.

"Hej mamma, jag är i vardagsrummet." Svarar jag. Jag går ut till köket där jag ser min medellånga, brunhåriga mamma iklädd arbetskläder. Hon ser stressad ut och irrar omkring från skåp till låda och tillbaka till skåpet. Hon ger mig inte som mycket som en blick  eller ett leende så jag går upp på mitt rum istället.

~~~~~~~~

Nästa dag i skolan så möter jag Liam vid cykelstället.

"Tja, hur är läget?" Frågar jag.

"Det är bra. Själv då?" Frågar han.

"Du vet, det vanliga. Igår där hemma så fanns jag knappt." Säger jag.

"Oj, ledsen för det." Säger han och sänker blicken.

"Det är lugnt, börjar bara bli lite uttjatat."Säger jag efter en lång paus.

"Hur är läget idag då?" Säger en övertaggad Oscar.

Vi möter upp Erik som kom lite senare och vi stod alla fyra vid cykelstället ett tag. när det började närma sig lektion gick vi in i skolan. Jag ser Lexi sitta själv vid ett bord och jag ser att hon slänger en blick på mig och sedan snabbt gömma sig bakom boken. Vanligtvis brukar jag gå fram och säga elaka saker. Men ju oftare jag gör det och ju oftare jag tänker på det så får jag bara mer dåligt samvete. Det var den gången på stranden då hon hade gråtit som någonting hade hänt. Jag hade berättat om händelsen för Liam och han hade tagit det väldigt bra faktiskt.

"Justin, Justin, hallå! Lyssna" Viskar Liam som sitter bredvid mig i klassrummet.

Jag vänder min uppmärksamhet till läraren och alla elever som stirrar på mig. Jag blir stum och tappar talförmågan.

"600, svaret är 600" viskar Liam igen.

"Ehh...600" Svarar jag.

Klassens huvuden riktas tillbaks till läraren igen. Jag vänder ner huvudet i boken och kollar vilket tal det var.

"Och vad var det för fråga jag ställde Justin?" Frågar läraren igen. Jag hade fått en lapp på min bänk som jag inte hade märkt. Jag kollar på Liam som flinar. Jag läser på lappen så diskret som möjligt. Alla klassens huvuden hade riktats mot mig igen.

"Ehh...40 x 30 / 2 = 600" Säger jag återigen till läraren.

"Bra Justin" Säger hon.

Jag gör en high five med Liam under bordet och flinar. Lektionen är slut och jag och några till går mot matsalen.

Lexis perspektiv

Helt otroligt. Ingenting hände. Jag har visserligen märkt att det börjar minska de senast veckorna. Idag har jag bara fått några blickar. Det kallar jag helt otroligt. Jag satt vid den vanliga bänken och läste då Justin och company gick förbi utan att ens säga något elakt till mig. Jag satt inte ens med Disa. Framsteg kallar jag det. Sandra har jag inte heller sätt till på flera veckor. Hon är väl för upptagen med att ligga runt och sminka sig. Jag möter Disa utanför matsalen för att gå in tillsammans.

"Hej! Hur var din dag hittills?" Frågar jag.

"Bra" Säger hon. "Och hur var din?"

Jag funderar i någon sekund innan jag svarar. "Bra faktiskt. Det var ett tag sedan." 

Jag tar mat och letar efter ett bord att sitta vid. Jag får ögonkontakt med Justin som sitter med typ 10 andra killar. Alla killarna verkar gå på gym så jag försöker verkligen sätta mig så långt bort som möjligt.