Nörd på heltid, eller?

3.7

Lexis perspektiv

Jag vänder mig mot Disa som sitter med händerna för munnen och stirrar på den nu stängda dörren. Jag ger Disa en blick som säger well-det-var-nära-ögat-nästa-gång-varnar-du-mig-innan-han-kommer-annars-mördar-jag-dig.

Disa skakar roat på huvudet, svårt att hålla sig för skratt. "Well, det var nära ögat. Är det något pågång mellan er eller?" frågar hon och ställer sig upp.

"Nej, inte vad jag vet. Men ibland får jag känslan av att han gärna retas, ett sätt att fortfarande kunna irritera mig utan att klassas som elek." Svarar jag. "Jag menar i och med att han inte är taskig längre."  

"Säker?" Säger hon övertygand och vickar lurigt på ögonbrynen.

"Ta inte illa upp nu, men din bror är fortfarande ett as. Jag vet aldrig om jag skulle kunna gilla någon som friviligt väljer att vara elak." Säger jag och släpper filten jag har om min kropp och drar snabbt på mig min sovtröja. Samtidigt jag säger orden börjar jag tveka på om det riktigt stämmer. Jag får känslan av att någonting redan är försent.

"Om du säger det så." Säger Disa och går ut genom dörren mot vinden. "Men det är en tunn linje mellan hat och kärlek bara så du vet." 

"Kärlek? Disa när ramlade du ner för ett träd och slog i huvudet?" frågar jag och skrattar.

"Jag menar bara att killar har ett lite annorlunda sätt att visa vad dem känner. Jag kommer ihåg Gustav. Ahhh härliga tider." Säger hon drömande. 

"Gustav? Disa förklara dig." Jag höjer på ögonbrynen och känner själv hur förvirrad jag måste se ut.

"Jag och Gustav gick i samma klass i ettan av lågstadiet, han var en liten skit, och han var alltid superelak. Han sa taskiga saker i klassrummet och knuffades alltid på rasterna när vi lekte på skolgården. Lärarna fick alltid rycka in och förklarade alltid att han gillade nog bara mig. Jag fattade noll." Disa öppnar dörren till vinden men vänder sig till mig och viftar med händerna. " Är man elak så är man, man är inte elak för att man tycker om någon, lika självklart som att solen är varm och snö är kallt. Men det visade sig att jag hade fel, han gillade faktiskt mig. Gustav var min första kyss i trean av lågstadiet faktiskt." Säger hon och drar fram några madrasser bakom en massa kartonger.

"Vad har det med Justin att göra?" Frågar jag. Disa kollar på mig också förvirrad nu.

"Ingenting antar jag, jag menar bara att killar och tjejer tänker och visar känslor på olika sätt." Jag nickar långsamt, fattar inte riktigt hur jag skulle ha någon användning av den informationen. Jag vet redan till hundra procent att Justin inte kan gilla mig.

"Tänk efter Lexi, om du hatade eller bara allmänt ogillade en person, skulle du vilja vara omkring den personen flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen då?" Frågar Disa, nu är det hon som höjer på ögonbrynen.

"Nej, antagligen inte." Säger jag fundersamt. "Jag hade väll velat bli lämnad ifred antar jag." Osäker på vart hon vill komma.

Disa flinar i stället och sänker rösten en aning till en retsam viskande ton. "Och Justin har lämnat dig ifred, eller?" Jag hör sarkasmen i hennes röst och himlar med ögonen. Okej, Disa har en poäng. Justin har inte precis lämnat mig ifred men det behöver inte betyder att han gillar mig. Right?

~~~~~~~~

Allt var beddat och klart i Disas rum och jag hade fått en tandborste, handduk och lite allt möjligt från Disa. Vi står i badrummet och gör oss klara. Precis som vilka tonåringar som helst. Jag drar handen över handfatet och ser storögt på den blanka ytan. Allt är skinande rent och fluffiga handdukar och väldoftande tvåler står lite överallt. Det är stor skillnad från husvagnens utedass eller skolans skitiga toaletter. Disa lämnar badrummet och jag tvättar ansiktet innan jag också lämnar. Genom korridoren går jag förbi Justins rum men dörren är stängd. Jag hör inte mycket förutom lite musik på låg nivå. Jag går in till Disa och lägger mig på de mjuka madrasserna. Jag drar upp täcket till hakan och burrar ner mig i kuddarna. Långsamt somnar jag till ljudet av Disas tysta snarkningar.

- Jag hör hur någon som klampar upp för trappan. Det är snabba och hårda steg som inte låter ett dugg trevliga. Jag sätter mig och vänder mig mot Disa. Hon verkar inte ha hört något. Jag ruskar om henne men hon är redan i djup sömn och snarkar högt. Stegen kommer närmare och närmare. Under dörren ser jag hur en ficklampa har riktats mot golvet och ett sken som lyser upp ett par svarta smutsiga skor. Helvete! Dörren slits upp och jag kastar mig baklänges mot väggen. Jag sneglar på Disa men hon sover fortfarande. Mannen verkar inte bry sig om henne för ficklampans sken lyser rakt mot mig. Jag sätter upp händerna för ansiktet, ficklampans sken är så starkt och jag ser inte vem som håller i den. Vad gör jag nu?  Vafan ska man göra i en sådan hör situation?

"Det är alltså här du har gömt dig. Inte sant Lexi?" Säger mannen med mörk röst. Jag ser fortfarande inte vem det är men jag får gåshud över hela kroppen.

Hur fan kan han mitt namn? Han vinklar bort ficklampan och jag kisar mot mannen. Han har en mask för ansiktet och det ända som går att se är delar av händer och hals. Allt annat är täckt i svart. Han tar steg för steg närmare mig som sitter tryckt mot väggen och skakar. Vid tredje steget lyfter han handen och stoppar ner den i fickan och drar upp något. Jag drar snabbt efter andan. Jag sneglar mot Disa men hon sover. Jag funderar på att skrika så att hon eller Justin skulle höra det. Men tanken försvinner snabbt när mannen riktar pistolmynningen rakt mot mitt huvud. Han stoppar ner ficklampan i fickan och tar av sig masken. Jag slutar andas, hittar ingen mera luft att använda och hela min kropp fryser till is.

"John? Är det du?" Viskar jag fram.

"Ja, du kan ju lika gärna kalla mig pappa, eller hur? Förresten tror jag inte du hinner det." Säger han kallt.

"Snälla, gör inte detta, förlåt papp..."

PANG!-

Jag sätter mig snabbt upp ur sängen och andas häftigt. Jag får knappt in någon luft i lungorna och försöker bara andas ännu mer. Svetten rinner längs rygg och panna och jag fryser så in i helvete. En dröm, det var bara en dröm. En jävla fucking mardröm. Försöker jag intala mig själv. Jag ser på Disa som sover. Som vanligt höll jag på att säga. Halsen är torr och paniken har fortfarande inte runnit av mig. Jag känner mig kissnödig och törstig och bestämmer mig för att gå till badrummet. Jag går ut ur rummet och trippar bort i korridoren till badrummet för att inte väcka någon. Jag sneglar oroligt bort i den mörka korridoren, men allt är knäpptyst. Jag skakar på huvet, en dröm Lexi, det var bara en dröm. Jag försöker tänka på något annt för att rensa tankarna. Min blick landar på Justins stängda dörr. Nu hör jag ingen musik genom dörren.  På den korta stunden som jag går mot badrummet försöker jag tänka på någonting annat, vad som helst. 

Om Justin kommer ut från sitt rum precis nu då jag går förbi så att vi krockar hade det varit jävligt klyschigt. Tack gode gud. Okej, Justin fungerar som distraktion. Vad mer? Det hade varit precis som i alla filmer och böcker jag läst. Jag flinar åt mig själv och min tanke. Men när jag går förbi hans rum händer ingenting. Äsch, jag gillar ändå inte klyschiga saker. Varför gör det mig då så besviken? Korridoren är mörk jag lyssnar efter steg i trappen. Ingenting, alldeles tyst. Jag kommer till badrummet och ska öppna dörren.

PANG!