Nörd på heltid, eller?

4.2

Lexis perspektiv

Ingen av oss sa något mer och sekunderna blev stelare och stelare.

"Så... eftersom jag har tråkigt och du är den ända person till sällskap, bestämde jag mig för att knacka på, ifall du ville göra något?" Säger jag rakt på sak för att skippa detta akward moment.
Justin ställer sig åt sidan och visar med handen att jag kan komma in. Det är lika städat som vanligt på hans rum. Hur gör han ens?

"Hur kan du alltid ha det så städat?" Säger jag fundersamt. Jag hör ett kort skratt bakom mig som försöker döljas med hostningar.

"Ehh... jag bara lägger undan saker jag använt!" Säger han och flinar efter han hämtat andan.

"Vad ville du göra då?"

"Jag vet inte! Jag har bara tråkigt." Säger jag och går runt i hans rum.

"Okej!?" Säger han. Justin måste ha hållit på med hans dator innan jag knackade på. Datorn står på sängen med locket öppet och man ser att någon precis suttit där. Justin står fortfarande vid dörren och vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Jag kollar på hyllorna och ser åter igen på hans dammiga systemkamera.

"Vi kan väl gå ut och fota?" Säger jag efter en lång tystnad.

"Va?"

"Ja, vi kan väl gå ut och fota med systemkameran?" Säger jag igen.

"Jag tror inte det är en så bra idé!" Säger han ock försöker undvika frågan.

"Varför inte! Om du är rädd för att stöta på någon du känner så är du en mes Justin. Plus, du får vara med mig!" Säger jag och flinar.

Hans osäkra blick i marken vänds nu upp på mig och flinar. Det är inget elakt flin utan nästan ett leende.

"Ett, jag är ingen mes. Två, jag är ingen mes och tre, om du vill det så." Säger han och det ser ut som om han försöker dölja sitt iver av att hoppa upp och ner. Det lixom spritter i fingrarna på honom och jag har svårt att hålla mig för skratt.

Justins perspektiv

Jag har inte använt min systemkamera på sjukt många år. Jag slutade använda den när jag började i högstadiet. Jag hamnade i mitt lilla gäng och har inte haft någon tanke på att börja fota igen. Lexi har en förmåga att väcka massa minnen och känslor som jag hade när jag var liten. Jag älskade att fotografera. Att skapa en stilbild på ett minne som man upplevt. En ledsen händeldr en glad händelsr som kan väcka känslor hos andra personer. Jag kommer ihåg att jag har tryckt bort alla sådana tankar innan, för att sätt på mig mitt badboy ansikte.

Jag ser Lexi gå lite längre fram på gatan och jag kan inte låta bli att knäppa några bilder på henne i smyg. Jag hade kameran runt halsen och bara kollar på den av alla minnen. Jag och Lexi hade gått till parken för att fotografera. Det har hunnit att bli kväll och jag och Lexi hat varit ute i flera timmar. Jag hör ett klickande ljud vid sidan om mig. Lexi står med mobilkameran upptryckt och fotar mig.

"Eyy... Lexi vi kom överens om det här. Du får inte fotografera mig." Säger jag och vänder mig om mot henne.

"Ledsen! Jag var bara tvungen."

"Jasså? Och varför var du tvungen?" Frågar jag och höjer på ögonbrynen.

Lexi vänder ner huvudet till marken och biter sig i läppen. Jag har svårt att inte stirra för asså holy shit vad sexig.

"Justin, den anledningen får du reda på någon annan gång." Säger hon och vänder upp huvudet med ett flin innan hon fortsätter att gå.