Nörd på heltid, eller?

5.0

Justins perspektiv

Jävlar vad hon blöder. Jag reagerar snabbt när jag ser att Sandra håller på att göra ett nytt anfall med slag mot Lexi. Lexi försöker hålla ögonen öppna men de slocknar snabbt. Medans jag håller fast Sandra ber jag Liam och Oscar ta upp Lexi från marken och Erik ringa en ambulans. Mina ögon ligger på gränsen till att vattnas mitt i folksamlingen. Jag har aldrig sätt så många folk som det är på skolgården just nu. Undrar om ens alla går på vår skola. Jag tittar tillbaka på Lexi som nu ligger i Liams famn. Han försöker hålla henne så stilla som möjligt för att inte göra något av såren värre. Jag ser på Lexi. Hon har blivit blek och är blodig, smutsig i håret och hon ser så liten och skär ut. Trots omständigheterna är hon fortfarande vacker! Eller nej, hon är fortfarande ganska så snygg, menade jag. Tanken på att jag har gjort detta mot henne i så många år gör mig ledsen och besviken på mig själv. Helvete också!

~~~~~

Lexis perspektiv

Jag öppnar ögonen sakta. Jag möts inte av ett par ögon, jag möts inte av ett ljus. Jag möts av ett becksvart mörkar. Jag känner mig inte död iallafall. Eller? Det kanske blir svart när man dör. Tänk om alla idéer och tankar att man kommer till himlen och allt är vitt och ljust runt omkring sig. Det kanske bara blir svart och sedan får man leva med sin inre röst för alltid eftersom man redan är död.

Ingenting sker på ett långt tag och mina tankar om att jag är död blir större och större. Ingenting händer ju och ingen verkar bry sig. Min teori spricker när en dörr öppnas och en tjej i sjukhus kläder kommer in. Ljuset från korridoren lyser upp delar av rummet jag verkar ligga i. Ett handfat, en stol och sängen jag ligger i. Jag blir lättad över att inte behöva vara död men besvikelsen finns också längs ut i tårna och fingrarna. Tänk om jag hade blivit den första någonsin som sätt döden.

"Hur mår du Lexi?" Frågar hon.

"Hur länge har jag legat här?" Försöker jag få fram med min svaga röst. Jag skiter i hennes fråga just nu. Jag behöver bara fakta för att ta reda på om jag är kvar i samma universum.

"Du har legat här över natten bara. Du kom hit igår och hade för lite blod i kroppen, men inga farliga innre skador. Du har lite blåmärken och skrapsår överallt, sedan har du ett större sår på magen som vi var tvungna att sy igen men det läker snabbt. Annars mår du bra och får åka hem i eftermiddag." Hon ger mig ett bländande leende i försök att göra mig gladare eller på bättre humör. Det går inte så bra för henne. Sjuksköterskans uppmuntran funkar inte på mig. Jag vänder mig åt sidan och muttrar till innan jag somnar om.

~~~~

"Lexi? Hör du mig?" Jag lyssnar på personen som verkar stå bredvid min säng. Jag har svårt att öppna ögonen men rör på armen för att visa att jag är vis liv. Jag försöker öppna ögonen igen men det ör någonting som blockeras. Ögonlocken känns som om de är igensydds ner till kinderna. Jag försöker och försöker, jag spänner kroppen och håller i mig i sängkanten. Men förgäves.

"Hur mår du? Vad är det som händer?" Viskningen är försiktig och orolig. Den låter också rädd som om jag skulle bli arg på personen för att hen öppna sin käft. Istället nickar jag bara.

"Jag är så ledsen, jag skulle ha stannat..." personen tystnar. Istället hörs korta snyftningar. Efter ett tag kan jag placera rösten med ett ansikte. Det är Disa som står bredvid min sjukhussäng. Hur kom hon hit. Jag måste ha somnat.

Jag hör dörren öppnas och stängas. Långsamma steg hörs komma mot mig och jag väntar på att någon ska säga någonting. Istället låter det som om personen kramar om Disa. Någon går ut från rummet och dörren smäller igen.

"Hallå!?"

Jag kämpar med alla ork jag har att öppna ögonen. Jag skruvar på mig för att på något sätt få krafter eller ork att öppna ögonen. Jag vill INTE ha de stängda. Personen märker det och lägger sin hand på min. Handen är len och greppet är löst. Det går osynliga stötar från handen till hjärnan. Det är som elektriska impulser som på mindre än en millisekund träffar hjärnan och ögonen spärras upp. Jag vrider och vänder på huvudet. Rummet har nu blivit lite ljusare. Någon har tänt lampan i taket. Efter ett tag möter jag personens ögon. WOW! Jag kollar på personen i ansiktet, näsan, ögonbrynen, munnen och läpparna. WOW! Justin varför måsta han se ut som en JÄVLA Gud. Jag säger inte att han har en bra personlighet för det har han inte men om det är något jag kan säga så är det att han ser exakt ut som en FUCKING GUD. Jag kollar ner på våra händer som fortfarande håller i varandra. För ett litet tag glömmer jag bort var jag är.

Jag har kompisar, jag har en mamma, jag har en pappa, jag har en stor släkt med personer som älskar mig, jag har ett eget rum, jag har ett stort hus som jag och mina föräldrar bor i, jag har kläder, jag har pengar, jag har en skola som bryr sig, jag har en egen crush som jag och mina kompisar skrek tillsammans om, jag är omtyckt och inte hatad, jag har en fantastisk verklighet.

Tyvärr är inte det verkligheten, jag har ingen familj, inga kompis häng förutan Disa som jag är tacksam över, jag har ingen släkt kvar, jag har inga kläder, inga pengar för mat, inget eget rum, jag har inget hus, jag har ingen crush för jag vet att kngrn kommer någonsin älska mig tillbaka, JAG HAR BARA EN FÖRJÄVLIG VEKLIGHET ATT LEVA MED!

En långsam tår rullar ner för kinden och en till och en till.