Nörd på heltid, eller?

2.6

Lexis perspektiv

Jag hade bestämt med Disa att vi skulle ses på vägen till skolan så jag var precis på väg ut från skogen till gångvägen när jag hör två röster. Det är Disa och... Justin? Varför står han och väntar med henne. Oavsett orsak till varför han är här kan jag nu inte bara komma ut från skogen hej vilt. Det skulle se ytters konstigt ut. Disaa vet ju redan så det är lugnt men Justin, aldrig i livet. Jag måste komma på något annat. Jag gick istället en liten omväg som tog mig 3 extra minuter. Jag går mot Disa utan att ens kasta en blick på Justin. Han är orsaken till att jag behövde gå längre, så ja, jag är sur på honom.

"Hej." Säger jag och ger henne en kram. Våran hälsning nu för tiden.

"Hej Lexi!"

"Tja Lexi" Hör jag från Justin. Jag ser mot honom. Han har ett par vita Nike skor och svarta jeans, en t-shirt och en enkel munkjacka hängande utan på. En ryggsäck på ryggen som inte skulle förvåna mig om den var tom.

Jag fortsätter titta på honom tills han känner sig obekväm och skruvar lite lätt på sig. När jag får svårt att hålla masken säger jag istället. "Vart har du ditt lilla gäng då? Borde du inte vara med dem?" Han tittar oförstående på mig och hinner inte svara för Disa krokar sin arm i min och börjar gå mot skolan så att jag dras med.

"Jag måste prata med dig sen. Det är lite av en emergency, det gäller dina "päron" och mitt päron." Viskar Disa i mitt öra så att Justin inte ska höra henne. Jag nickar kort och sneglar själv mot Justin i förhoppning att han inte hörde något. Vi kommer fram till skolan och Justin joggar iväg till sina kompisar vid cykelstället, äntligen. Jag och Disa går mot skolans dörrar.

"Min pappa sa igår vid middagen att han jättegärna ville träffa dina föräldrar och bjuda de på middag." Säger hon lågt.

"Och vad svarade du?"

"Jag sa att jag skulle prata med dig och att det kanske inte var en så bra idé eftersom att du hade sagt till mig att dina föräldrar har det stressigt." Säger hon snabbt i en mening.

"Har jag sagt det?" Jag känner mig som ett frågetecken.

"Nej, jag sa bara någonting som inte skulle låta misstänksamt, för jag visste inte vad jag fick och inte fick berätta för pappa och Justin."

"Okej, men det är bra. Om han frågar igen då? Vad gör vi då?" Frågar jag Disa.

"Jag vet inte, men vi kommer säker på något." Svara hon.