3 - Felix

9.5K 87 172
                                    

Vrf är du så fucked up?
Vet ej

Jag slängde av mig jackan och gick in i mitt stora hus. Det var knäpptyst. "Hallå?!" skrek jag, men det enda svaret jag fick var ett eko. Jag tog ett äpple i köket och gick sedan upp till mitt rum.

Oscar, 15.58:
Ses vi vid station vid åtta? kmr bli kaoooos ikv 

Felix, 15.58:
Det gör vi, ska försöka få till d med michelle ikv

Oscar, 16.10:
Mhm bror lycka till lol

Jag la ifrån mig mobilen och slängde mig på sängen. Det var skönt med tystnaden i huset då och då, oftast var det konstant fyllt med skrik och bråk och småsyskon och kaos.

Jag låg och stirrade upp i taket ett tag innan jag hörde ytterdörrarna öppnas där nere. "Felix?!" Mammas gälla stämma fyllde huset.

"Aa." svarade jag trött. Sekunder senare öppnades min dörr och in kom hon. "Vad?" frågade jag irriterat.

"Jag måste åka och hämta på dagis. Du kan börja med maten."

"Vart är pappa?"

"Inte vet jag. Jag åker nu. Börja med maten." Hon försvann.

Jag suckade. Order efter order efter tillsägelse efter regel efter regel. Ingen jävla kärlek eller värme här inte.

Jag fattar varför hon inte pratar med mig längre. Det är jag själv som tagit distans från både mamma och pappa. Det bara blev så, när man började högstadiet och blev populär. Iskall, det var så man skulle vara.

Jag glömde bara att släppa ner sargen när jag kom hem från skolan.

Jag suckade igen och gick ner för att börja med maten så mamma inte skulle få något psykfall på mig när hon kom hem igen. 

-

"Stannar du hemma ikväll, Felix?" frågade pappa när vi satt och åt.

"Är det ens en fråga?" svarade jag.

"Lägg ner attityden." sa mamma då med en blick som kunde döda. "Vart ska du?"

"Till en kompis." sa jag. Lögn, jag visste knappt vem det var jag skulle till ikväll. Bara att jag skulle supa.

"Behöver du något?"

"Som vadå." suckade jag. "Pengar? Nej."

"Nähä."

Småbarnen runt bordet pratade på som vanligt. Fan vad skönt att vara liten och inte förstå när stämningen i rummet var kvävande.

Så typiskt av mina föräldrar att försöka köpa min kärlek för de inte vet något annat sätt att få mig att älska dem.
'Felix, vill du ha något?' 'Felix, den nya iPhonen är ute, vill du inte ha den?' 'Behöver du nya skor?' 'Såg en jättefin Morris-tröja, är den något du behöver?' Så jävla genomskinligt.

Eller så försöker de bara kompensera det faktum att de bråkar hela tiden. Att nya saker och mer pengar får mig att glömma alla sömnlösa nätter jag har haft de senaste åren för det enda jag kunde höra var deras jävla bråk.

Det gick såklart i omgångar. De fanns bra dagar och dåliga. Just nu var de i en period där de varken bråkade eller älskade. De betedde sig bara som om den andra personen inte fanns.

Jag antar det är bättre än att de bråkar.

De visste ingenting om mig. De kände inte mig. De vet inte vem jag är, vad jag gillar att göra, vilka jag umgås med. De vet inte att jag ligger runt som en jävla kanin, att jag super eller röker. Eller de kanske gör det, men orkar inte göra något åt saken.

"När går du?"

"Åtta, typ."

De frågade inget mer, för de brydde sig inte.

ask.fm | f.sWhere stories live. Discover now