ask.fm | f.s

36 - Felix

Hur är det mellan dig och Emma? Bråkar ni?
När bråkar inte jag och Emma

Såklart förstod jag att Michelle skojade när hon sa att den där jävla Edvin hade fått henne att komma tre gånger i fredags. Men det gjorde mig ändå provocerad. Som om han, den spinkiga jäveln; ännu spinkigare än mig till och med, skulle kunna ge fucking Michelle Swedahl den njutningen. Snälla.

Samtidigt fanns det en liten del av mig, även om den även förstod att hon knappast fått tre orgasmer, som trodde på henne. Att det åtminstone hänt något mellan dem. Även fast de båda sa annat på ask. Ja, jag kan ha frågat anonymt om det på Michelles sida. Hon sa att de inte gjort något, men kom igen. De hade legat i samma säng hela natten, sovit med varandra. Något skulle de kunnat ha gjort.

Det irriterade mig. För Michelle verkade inte ha något problem alls med att hålla på med andra killar, medan jag själv nekade Emma igår kväll när hon praktiskt taget slängt sig över mig. Vad fan tänkte jag när jag sa nej, egentligen?

Jag, Oscar och Kalle gick in i klassrummet där vi hade svenska. "Tja." hälsade Oscar och slog sig ner bredvid Amina.

"Tjena brudar." sa Kalle och lämnade en plats ledig mellan honom och Emma.

"Hej." svarade Emma och log mot Oscar och Kalle. Hon la inte sina ögon på mig en sekund ens. Asså, vad fan.

Lagom stelt.

Lektionen gick långsamt och jag satte i mina hörlurar efter en kvart, så att ingen skulle få för sig att börja prata med mig. Och för att ingen skulle märka av den stela stämningen mellan mig och Emma. Hon satt i en märklig ställning på sin stol, nästan helt bortvänd från mig.

Pappa, 10.40:
Du måste hämta på dagis idag, 17.30

Jag suckade åt sms:et som precis kommit. Jag frågade inte varför ingen annan kunde göra det, jag brydde mig inte heller. Eller så kanske jag bara var rädd för svaret.

Skoldagen tog äntligen slut till slut och när jag gick genom dörrarna och ut i kylan såg jag Michelle och hennes gäng sitta där. Michelle hade en cigarett i mungipan och den där killen som alltid hängde efter henne, Omar Rudberg, satt bakom henne och klängde på henne som vanligt.

På grund av mitt dåliga humör så valde jag att inte gå fram till henne och lägga någon kommentar eller charma henne, som jag vanligtvis hade gjort. Istället lät jag bara blicken vila på henne där hon satt, och hon lät sin blick följa mig där jag gick. Hon placerade cigaretten mellan hennes pek-och långfinger och andades in nikotinet i hennes lungor, utan att släppa mig med blicken. Även när jag slutade kolla på henne så kände jag hennes blick efter mig.

Jag kom hem, hela huset var tyst, tack och lov. Det var bättre än skrik och kaos i alla fall. Jag låg i vardagsrummet ända tills jag hörde en bil utanför, då stack jag upp till mitt rum och lät pappa tro att jag inte var hemma. Han lämnade de större barnen som kom från fritids, och efter ungefär en kvart försäkrade han dem att jag snart skulle komma hem, och så åkte han igen.

Jag gick ner vid halv sex till förskolan och hämtade de två minsta. Jag lagade mat, snabbmakaroner och falukorv när vi kom hem. Mina syskon åt under skenet av iPadljus. Jag själv satt vid köksbordet och försökte plugga, dock så var det ganska svårt med tanke på det höga ljudet från teven som visade något barnprogram samt ljuden från de olika surfplattorna.

"Vart har du varit?" frågade jag pappa när han kom in genom dörren. Klockan var väl runt åtta då.

"Ingenstans." muttrade han. "Är mamma hemma?"

Jag skakade på huvudet. Det är fan hemskt att jag var van med att mina föräldrar ibland bara stack såhär. Inget sms som berättade vart de var, eller något samtal. Det var då man visste att de var inne i en dålig period.

"Jag går och lägger William och Bianca. Kan du natta Line sen, tror du?"

Jag ryckte på axlarna. "Kan jag väl."

"Om inte mamma kommit hem då." sa pappa och bar småungarna till deras rum.

Så vid nio-tiden la jag mig i Lines säng tillsammans med henne. Oftast ville hon bara att jag låg där inne med henne och kliade henne på ryggen eller höll i hennes hand medan hon kollade på någon film, men ikväll valde hon ut en Nicke Nyfiken-bok och bad mig läsa högt för henne.

"Så mannen med den gula hatten sa till Nicke..." sa jag sömnigt, men tystnade när jag hörde ytterdörren stängas.

Pappa sa något med en hetsig röst och mamma svarade med en tyst, men irriterad röst. Line, som nästan hade somnat, satte sig upp i sängen.

"Vad fan tror du att du håller på med? Va?! Du kan inte göra såhär, fattar du?!" Pappas dova röst färdades genom väggarna.

Jag harklade mig. "... sa till Nicke; Det finns många olika..."

"Magnus, tyst! Barnen kan vakna!"

"Sen när bryr du dig om barnen?! Du lämnade dem ensamma hela jävla eftermiddagen? Vart var du?! Fattar du hur orolig jag har varit?!"

"Du?!" sa mamma i en högre röst än innan. "Du har inte oroat dig ett skit, du bara..." Jag kunde inte höra exakt vad hon sa, för hennes röst var lite lägre än pappas. Och jag var tacksam för det.

Man hörde något ramla ner i diskhon och sedan hetsiga röster.

"Felix?" Lines röst var liten, ynklig till och med. Jag hade bara stirrat in i dörren under hela mammas och pappas dispyt. "Kommer mamma och pappa skilja sig?"

Jag tittade ner på henne. Hon grät inte, hon såg bara trött ut. Jag svalde. "Skilja sig?"

"Ja. Det gör mammor och pappor när de inte är kära längre." sa hon. Att hon ens visste vad det betydde.

"Nej. Jag tror inte det." sa jag.

"Lovar du?"

Jag såg ner på min lillasyster. "Jag kan inte lova dig det, Line."