112 - Felix

3.8K 90 23
                                    

Du bryr dig alltid mer än vad du påstår, erkänn
Bögig fråga 

Sluta skämta bort allt!
Jag driver. Låt mig

Det var jobbigt att sitta och höra på henne. Höra henne säga att hon är kär i honom, i det där jävla aset som ljuger och skiter i alla andra förutom sig själv.

Men jag kunde inte döma henne. Oscar hade de flesta runt sitt lillfinger, om han ville det. Flera tjejer, Tova och tydligen Michelle bland dem.

"Vill du sova?" hade jag frågat henne. Hon hade nickat och klätt av sig, låtit täcket dölja hennes fina kropp. Jag lade mig bredvid henne, med en slags distans som aldrig funnits där förut.

Jag låg halva natten och bara stirrade upp i taket typ. Tänkte att jag hade världens bästa tjej bredvid mig, och om inte Oscar hade varit där och förstört hade jag kanske kunnat hålla om henne just nu. Varken hon eller jag hade gråtit.

När jag vaknade nästa morgon var klockan tio. Michelle sov fortfarande. Det hade fortsatt snöa hela natten, och nu hade allt utanför fönstren ett snötäcke över sig. Jag gjorde en kopp te till Michelle, jag hade fått för mig att hon gillade det. Och eftersom jag är sämst på att göra något i mat-väg, så fick hon inget att äta.

Jag var inte van att bete mig såhär... snällt. Hur gjorde man egentligen? De senaste åren har jag varit konstant kylig, både hemma och i skolan och mot tjejer. Michelle hade varit en del av varför jag värmdes upp mer och mer, i denna januarikyla.

När jag kom in i sovrummet igen hade hon vaknat. Jag räckte henne koppen.

"Det behövde du inte göra." sa hon, men tog koppen.

"Det är lugnt."

"Vill du typ... snacka om det eller?" frågade hon. Jag höjde ögonbrynen åt henne.

"Det handlar ju egentligen inte om mig. Det är du som borde vilja prata om det, inte jag..." sa jag. Det är klart jag ville prata om det, jag skulle döda för att få veta alla detaljer, alla hennes tankar och idéer när det kom till min bästa vän. Om han ens var min bästa vän.

"Det är din kompis." sa hon och ryckte på axlarna.

"Det är inte min buisness." sa jag.

"Jo. För det är delvis på grund av honom som jag har behandlat dig så konstigt. Som skit, även de gånger du inte förtjänat det." sa hon. Jag bet mig i läppen och lät ett litet litet flin krypa fram. De gångerna jag förtjänat det var nog fler än de som jag inte gjorde det.

"Han har gått bakom ryggen på mig, det är bara det." sa jag. "Jävligt fult gjort. Det var ju du som berättade ändå, inte han. Fast det borde varit han."

Michelle tog ett djupt andetag. "Oscar..." började hon, men fortsatte inte på den meningen. "När han kom in i mitt liv kändes allt upp och ner. Jag var jävligt sårbar, för min pappa var borta som vanligt, farmor var inne i en dålig period och var på sjukhuset mer än hon var hemma... Och han fick mig att känna mig speciell."

Jag försökte att inte grimasera när jag föreställde mig Oscar tillsammans med tjejen som jag höll så kärt.

"Och jag blev plötsligt jävligt naiv." sa Michelle. Jag såg på henne att det var jobbigt att prata om för henne, fast hon försökte dölja det. Hon verkade vara bra på att dölja sina riktiga känslor.

Jag nickade. Visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Michelle såg på mig. Hennes ögon brände i mig. Såg hon igenom min fasad? "Jag menade det jag sa, Felix." sa hon.

"Vadå?"

"Att jag inte vill känna sådär för honom längre." sa hon ärligt. Jag litade på henne. "Allt det bra har alltid vägt tyngre än det dåliga, med Oscar. Och jag har varit helt blind när det kommer till honom." Michelle flyttade sig aningen närmre mig. "Men jag orkar inte mer. Jag vill leva mitt liv utan att behöva känna att jag är hans hemlighet, eller att jag bevarar hans hemligheter."

Allt det här är inte Michelles fel. Oscar är jävligt manipulativ när han vill vara det, och Michelle föll för honom och kunde inte ta sig upp igen. Jag kunde inte vara arg på henne för det...

Jag blev aningen förvånad över mina plötsliga rationella tankar, men också stolt.

"Fattar du?" frågade Michelle försiktigt.

"Jag antar det." Jag ville säga allt jag tänkte, men orden kom inte ut.

"Jag vill inte vara kontrollerad av honom mer." sa jag. "Jag... Jag vill verkligen försöka, Felix, men jag klarar inte av det själv." Hennes röst var lite svajig nu. "Du måste hjälpa mig."

"Hur ska jag kunna hjälpa?" frågade jag. Jag kände mig jävligt dum.

Michelle blev tyst ett tag, hon verkade fundera. Eller ta mod till sig. Något av dem. "Jag vill prova en sak." sa hon.

Jag såg förvirrat på när hon ställde bort temuggen på nattduksbordet och sedan flyttade sig ännu närmre mig. Jag svalde nervöst, vad höll hon på med?

Michelle lutade sig inåt, förde bort sitt hår som alltid var lite ruffsigt på morgonen ur ansiktet, och lät våra läppar dras mot varandra i en plågsamt långsam fart.

Men när de väl vidrörde varandra förlät jag henne för allt hon gjort, och jag hoppades hon gjorde detsamma mot mig.

-

A/n: två kapitel idag, znabb jag e. & imorn är det freeedag!! Puss

ask.fm | f.sDär berättelser lever. Upptäck nu