ask.fm | f.s

95 - Michelle

Känslor för någon?
Men otroligt jävla intressant att veta eller? Vet inte ens själv

Eftersom vi fick hoppa över en svenskalektion denna decemberdag, så blev rasten överdrivet lång idag. "Jag vill bara dra hem nu." suckade Omar.

"Mm." svarade jag, med blicken mot Felix jävla gäng. Måste de ha skåp bredvid våra? De satt där allihopa, Felix, Oscar, Karl, Emma, Amina och såklart Tova och hennes tjejkompisar som gick runt med Hunter-stövlar året runt.

"Vi kunde lika gärna gått hem nu, vi gör ju ändå inget på matten!" fortsatte Omar.

"Mm." sa jag.

Varför satt Tova och de tillsammans med Oscar? Och om Oscar och Tova håller på igen, varför skrev han det där jävla smset till mig inatt? Det var ju fan inte rimligt någonstans. Playar han både mig och henne? Jag kan dessutom slå vad om min högra fot att Felix inte vet något om Oscars nattliga sms till mig. Så han playar både mig, Felix och Tova samtidigt. Duktigt.

Jag blir så jävla förbannad. Jag blir förbannad för han aldrig lämnar mina tankar, Oscar sitter där i bakhuvudet 24/7 och jag orkar inte mer. Speciellt inte om han fortfarande håller på med sin ex-flickvän.

"Mm." sa jag igen. Omar kollade på mig.

"Jag sa ingenting." sa han. Davina och Olivia skrattade högt.

"Hon sitter väl och dagdrömmer om Felix." sa någon av tjejerna och jag slet äntligen blicken från Oscar. Jag gav dem fingret allihopa och lutade mig sedan mot Omar.

"Nä, vad säger ni. Ut på en cigg?" sa Olivia och ställde sig upp. Resten följde automatiskt henens fotspår, redo att gå. Jag däremot, ville gärna sitta kvar och hålla koll på Oscar och Tova. Egentligen ville jag bara gå fram till Tova, trycka upp Oscars sms i hennes ansikte och sedan gå därifrån, men det kunde jag inte.

"Det är kallt." klagade jag.

"Jag värmer dig." sa Edvin och blinkade åt mitt håll. Gruppen skrattade och jag lät Edvin ta mina händer och dra upp mig från bänken.

"Jag ska bara på toa, jag kommer sen." sa jag och lät dem gå. Jag slängde en blick emot Oscars gäng, hälften av dem gick, vilket lämnade kvar bland annat Felix, Oscar, Karl, Tova och några andra killar jag inte brydde mig om.

Jag gick rak i ryggen fram till Oscar, redo att fucking ställa honom mot väggen. Vanligtvis hade jag aldrig gjort det här, men den här dagen var redan pissdålig, så varför inte hälla olja på lågan.

"Kan vi prata lite tror du?" frågade jag. Felix, som förmodligen trodde att jag var på väg hit för att snacka med honom såg förvånat på mig. Sen på Oscar.

Oscar däremot såg livrädd ut. "Öh, ja." svarade han efter ett par sekunders tystnad. Tova stirrade på mig.

Oscar följde mig till en avskild korridor och jag kände hur hjärtat slog fortare och fortare. Om det var av ilska eller nervositet visste jag inte.

"Vad gör du?" frågade han nervöst. "Både Tova och Felix satt där, de vet liksom inget..."

"Jag vet. Men vi snackar ju bara." sa jag och korsade mina armar över bröstet. "Det betyder inget."

Oscar såg på mig som om jag var dum i huvudet. "De kommer fråga ut mig sen, det vet du va?"

"Säg att det handlar om en julklapp till Felix eller nåt, fan vet jag. Inte bryr jag mig heller. För just nu är det min tur att fråga ut dig." sa jag.

Oscars ögon brände i min hud, jag kände mig plötsligt väldigt blottad. Jag drog en hårslinga bakom örat.

"Det handlar om ditt sms. Som du skickade inatt." sa jag.

"Förlåt för det. Det var dålig timing. Jag visste inte att Felix sov hos dig." sa han och lutade sig mot väggen. Han såg så självsäker ut medan jag kände mig som en liten liten flicka.

"Det är exakt det jag vill prata med dig om. Jag undrar bara... varför."

"Varför jag skickade smset?" frågade han lugnt. Jag nickade. "Jag skrev ju det. För jag ville ha någon att prata med."

Jag såg förvirrat på den vackra pojken som stod framför mig. Ilskan var som bortblåst, fast det var den alltid i närheten av Oscar. Jag suckade frustrerat. "Grejen är ju... att du har väl någon annan att prata med nu? Hon sitter där borta." sa jag. Jag nickade bort mot där Tova satt. Man såg dem inte från där vi stod, men Oscar verkade förstå ändå.

"Tova?" frågade Oscar med höjda ögonbryn. Han släppte ut ett skratt. Jag kände mig genast dummare än innan.

"Ja, men... är det inte så?" sa jag tyst. Oscar såg ner på mig, som stod med sänkt huvud.

"Vem har sagt det? Felix?"

"Jo..."

"Såklart han säger så." sa Oscar.

"Vad..."

"Michelle," sa Oscar, la två fingrar under min haka och lyfte den. Mina ögon mötte hans, och jag drunkade ännu en gång. "Tova är inte ens hälften så bra som dig på att snacka med, det vet du."

Jag kände hur hans fingrar rörde mina, och snart strök han min handrygg med sin tumme. Jag svalde hårt. Jag kände ett sug i magen.

"Det har hon aldrig varit och kommer aldrig och vara." sa han.

"Jag förstår mig inte på dig." sa jag ärligt efter en stunds tystnad.

"Och jag menade inte att förstöra något mellan dig och Felix. Jag visste ärligt inte att han var med dig då."

"Förstöra mellan mig och Felix..." fnyste jag nonchalant. Oscar flinade. "Och det var inte meningen att han skulle sova hos mig. Det bara blev så, han somnade och... ja."

Oscar hade en min jag inte kunde tolka på sitt ansikte, och han släppte min hand.

"Allt är jävligt komplicerat." sa Oscar. Vad menade han? På grund av mig och Felix? Kände Oscar något för mig? Det måste han nästan göra, om han skriver såna där sms och säger såna saker till mig. "Men det har det ju alltid varit." fortsatte han.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville bara att han skulle säga som det var, om han hade känslor för mig fortfarande. Om han någonsin ens haft det. Eller om han bara leker med mig som en av hans gamla leksaker som han en gång i tiden tröttnade på, men nu, när någon annan än han själv tog upp den och började leka med den verkade leksaken intressant igen.

"Det var bara det jag undrade." sa jag och harklade mig.

"Om sms-grejen?" sa han. Jag nickade. Varför verkade det som jag aldrig tappade talförmågan runt Oscar? "Michelle." sa han, och jag kollade upp på hans ögon igen. Jag stirrade bara ner i marken innan. "Säg bara till om du vill att jag ska sluta."

Du vet att jag inte vill att du ska sluta Oscar, det vet du; ville jag säga. Men istället bara nickade jag.

"Jag borde gå." sa jag, och tog några steg.

"Och Michelle?" Jag stannade upp och såg snett mot honom. "Jag menade det jag sa. Du var otroligt fin. Idag också."

-

A/n: hej!! vill bara nämna hur konstigt jag tycker det är att den allra första delen jag postade av den här boken ("ask.fm/felixsandman" heter den delen) har 30 (!!) läsningar, men delen efter har 800 (??)  Så jävla konstig skillnad.
Så ifall ni känner att ni vill kan ni bläddra tillbaka till den första delen och kika på den <33 PUSS OCH TREVLIG HELG!