120 - Michelle

3.9K 105 31
                                    

Vem tillhör ditt hjärta till?
Mig själv?

Jag gick hem med alldeles för många tankar. Felix beteende efter hans föräldrar kommit hem skrämde mig - varför blev han sådär? Skämdes han? Blev han ledsen? Sårad? Jag vet inte, men jag hoppades att han visste att han kunde prata med mig om det. Om allt.

När jag kom hem stod huset tomt. Jag duschade, bytte om och sminkade mig, och gjorde sedan pannkakslunch åt mig själv.

Och Tova skrev till mig, hon sa att vi kunde ses ikväll klockan sju vid station. Jag var inte lugn under resten av dagen.

Klockan fyra hörde Felix av sig.

Felix, 16.18:
Förlåt att jag inte sa hejdå

Felix, 16.18:
Har pratat med dom nu

Felix, 16.20:
Dom ska skilja sig

Jag fick en klump i magen när jag läste hans sms. Var det det de ville prata med honom om? Jag undrade hur Felix tog det, om han hade känt det på sig eller om det var en chock.

Michelle, 16.23:
Vill du prata om det?

Felix, 16.25:
Vet inte

Michelle, 16.26:
Vi kan träffas ikväll runt halv åtta om du vill

Felix, 16.27:
Okej

Felix, 16.28:
Tack

Jag tyckte så synd om honom, pojken med den till synes hårda ytan var inte så tuff som man trodde. Felix var precis som alla andra, men saker som tyngde ner honom, saker som gjorde honom upprörd eller ledsen. Och jag älskade honom bara mer och mer för det.

Innan jag hann reflektera över att jag precis tänkt att jag älskade Felix, så kom pappa och Sofi hem. De var täckta av snö båda två, med rosiga kinder. "Gud vad det snöar!" skrattade Sofi. "Jag som hade tänkt att vi två kunde gå ut på promenad igen, Michelle." sa hon. Jag slog förskräckt upp ögonen. "Men jag tror inte det är en sån bra idé." sa hon.

"Nä." sa jag lättat. "När är det middag? Jag ska sticka vid sju." sa jag och fällde igen min dator.

"Vid sex, halv sju kanske." sa pappa. "Vart ska du då?"

"Till Felix." ljög jag. Jag orkade inte förklara varför jag skulle till station helt oprovocerat en tisdagkväll, så det var enklare att säga att jag skulle till Felix. Pappa och Sofie utbytte en blick. "Sluta." sa jag varnande. Pappa flinade.

"Är det tillåtet att säga att ni två är ihop nu?" sa han löjligt.

"Nej." sa jag utdraget men kunde inte hjälpa att själv flina. Tanken var inte lika vedervärdig som den skulle varit för någon månad sedan. Inte för att det betydde något.

"Okej." sa han lika utdraget. "Jag tror inte en sekund på dig, Michelle." sa han.

"Jag går nu." sa jag och gick ut från köket. "Hejdå."

Pappa och Sofi fnissade inifrån köket, och jag skakade på huvudet åt dem. Herregud.

Resten av dagen gick relativt segt, och klockan halv sju begav jag mig in mot centrum. Bussen jag satt på verkade gå extra långsamt, vilket gav mig ännu mer tid att bara tänka om jag verkligen skulle göra det här eller inte. Skulle jag förstöra Oscars liv? Var jag verkligen så hemsk?

Tova kom ut från hennes buss klockan två minuter över sju, tillsammans med två tjejkompisar som jag halvt kände igen. Jag himlade med ögonen åt henne, hon kunde aldrig göra något själv.

ask.fm | f.sWhere stories live. Discover now