Läger med den jag hatade... (Foscar)

Del 4

"Men du kunde ju väckt mig för i helvete Oscar!" Han reser sig snabbt upp från sängkanten och rättar besvärat till kalsongerna som rullat upp sig en aning. Efter det börjar han i en stressad tackat leta reda på sina kläder och drar de på sig. Själv tar jag upp min mobil och halvt lyssnar på hans svordomar, medan jag scrollar igenom lite nyheter på nätet. Det är något jag alltid sysselsätter mig med morgon och kväll. Att veta vad som händer i världen tror jag är mer än nyttigt än att kolla sociala medier, och det tar mig inte många minuter att lägga ned tid på.

"Kom då förfan jävla..." han mumlade några ilskna skällsord men höll ändå artigt upp dörren åt mig. Obrydd lunkar jag ut med honom hack i häl, och var inte långt där efter ute vid receptionen där vi skulle samlas. Tro inte att receptionen var så fin, kanske något mer än vårt rum men inget annat. Medan jag ställde mig i utkanten skyndade han sig bort till Ogge, Omar, Jakob och Noah, och klistrade snabbt på ett överlägset leende medan han fixade med sitt än rufsiga hår. Och först efter någon minut förstod jag att jag på riktigt tittade honom, men slet då snabbt bort min blick, för att placera den på något mer intressant.

Oftast undviker jag solen. Mest eftersom jag väldigt lätt bränner mig. Men sanningen är att jag älskar att känna dem steka mot huden. Visst blir jag lätt bränd, det är inte så att jag försöker skaffa mig en brun fasad - det spelar mig ingen roll - men sättet jag njuter på i solen är nästan beroende, och stunder som denna undviker jag det gärna inte. Lite avlägset från de andra hade jag placerat ut min handduk och låg nu på rygg med huvudet vilande på mina korsade armar. De vita iPhone-hörlurarna hade jag inpluggade, och hade ögonen slutna för att bara slappna av.

Efter vad som kändes som nästan timmar blev jag aningen törstig och reste mig upp för att ta min väg bort till kiosken jag tidigare sett. Dock kunde jag inte påbörja den promenaden förens efter en stund, då mitt huvud slutat bulta och världen slutat snurra. Jag glömmer alltid hur yr man verkligen blir av att ligga ner i solen såhär länge och sedan snabbt resa sig upp.

Tillbaka kom jag dock några minuter senare och lade mig ned fast nu istället på rygg. Från min bag jag haft med mig tog jag upp en bok och höll den över mig - som blockering av solen - medan jag läste dess innehåll. Att läsa är något jag gör vardagligen. Inte bara att läsa är det bästa som finns, utan man blir också klok och duktig av det. Det är fantastiskt med andra ord. Hur de flesta i min ålder inte dras till böcker alls kan jag verkligen inte förstå. Att ignorera litteratur är nog det dummaste man kan göra. För alla de perspektiv man får av läsning är så otroligt viktiga. Det har gjort mig till den jag är idag, verkligen. Utan böcker skulle jag nog aldrig kunna läsa av personer som jag gör. Andra i klassen ser nog på mig som om jag är efterbliven och inte riktigt förstår hur man ska bete sig, hur man ska göra, och hur man ska klä sig för att vara intressant, men det förstår jag glasklart. Och varför jag inte går efter de reglerna är till stor del för att jag inte har något som helst intresse av att ens ungås med dem, då de inte har mycket kunskap att dela med sig av utan mest meningslösa ord, och inte heller är de personliga. De är plast rakt igenom. Jag vet att jag innerst inne är mycket smartare än dem och då blir de automatiskt väldigt ointressanta för mig.

Då mina armar börjar krampa ordentligt av att hålla upp boken lägger jag den ifrån mig och placerar istället mina armar slappt över ögonen för att inte låta något som helst ljus nå mina trötta ögon. Tanken slog mig att smörja in mig en gång till, så jag inte blir helt sönderbränd, men det var en sådan som jag direkt slängde bland alla andra skräpiga tankar. Inte för att det var en dum idé, tvärt om, det var en mycket bra idé. Jag orkar bara inte röra mig alls just nu. Bekvämligheten jag känner väger över för något sådant som att undvika lite rödhet. Så kvar ligger jag, njutande av att känna min hud värmas, och slumrar nästan till, men avbryts precis när jag är på kanten, av att en ljus röst nämner mitt namn. Bländad kisar jag med ögonen och reser mig upp på armbågarna för att få någon som helst sikt. Efter ett par sekunder går det att urskilja omgivningen, och jag ser Emma från klassen stå framför mig några meter bort, hållandes i en isglass endast iklädd bikini, som i stort sett alla andra tjejer här.
"Oscar ska du inte med och bada?" Hon klistra på ett vänligt leende, och jag suckar över att det endast var det hon väckta mig för, men ler ändå svagt jag med. Visst gillar jag dem inte. Men de är fortfarande snälla, "fake-snälla" om det beskrivs bättre så. Om de skulle välja skulle de nog inte prata med mig, men jag antar väl att de känner några slags skuldkänslor om de bara lämnar mig utanför som alltid annars. Vad de kanske inte förstår är att jag behagas av att vara ensam. Särskilt Emma är en sådan som ofta pratar med mig, oftast om ingenting, men hon vill få mig att hänga med. Hon är nog den mest vänliga i klassen, i alla fall av vad hon visar på utsidan. Och det gör såklart henne till en killmagnet. Hon är likadan mot precis alla, charmig och glad, sedan ser hon ju inte dum ut heller, och detta gör henne till centrum. Jag tror inte jag sett någon kille som inte tittat på henne med en beundrande blick, försökt komma henne nära, lagt sin arm om henne, eller skrattat när hon skrattat. Alla vill verkligen vara med henne, men det kan jag förstå. Hon är en fin tjej.
"Tack men det är lugnt" säger jag med en lite raspig röst och hostar, medan jag sätter handen över ögonen för att inte bländas av solen, och faktiskt kunna se något.
"Är du säker?" säger hon och tittar lite oroligt på mig. Och jag hinner bara öppna munnen innan ytterligare en gestalt stiger in i mitt synfält. Från Noahs decimeterlånga ljusblonda hår droppar det vatten. De svarta badbyxorna sitter klistrade mot hans ben, och som kontrast mot Emmas gyllenbruna hy är hans lika blek som alltid. Bakom honom kommer Felix joggande men stannar vid hans sida. Håret som annars är ljust är nu mycket mörkare, och ligger slickat bakåt på hans huvud. Det förvånar mig hur tränad han faktiskt är, trots att hans bara överkropp inte är något nytt för mig att se. Men i detta ljuset, från denna vinkel, ser han nästan- nästan bra ut. Han ställer sig bakom Emma med händerna på hennes höfter och hon fnittrar till som han förväntat. När hans blöta badbyxor pressas mot hennes torra hud - antagligen lika varm som min - tjuter hon till och sprattlar i hans famn, men han håller fast henne. Hon försöker dock av artighet, men antagligen också lite undran, titta på mig efter svar, vilket jag ger henne.
"Jag är inte så mycket för att bada - ligger hellre här" ljuger jag halvt och hon svarar mig med ett enkelt och trevligt "okej", innan Felix lyfter upp henne över hans axel, vad som ser ut som mot hennes vilja då hon skriker och bankar på hans rygg. Han blinkar med ena ögat mot mig med ett flin på läpparna och går sedan ned mot vattnet där de andra befinner sig, med Noah hack i häl. Irriterad över hans handlingar lägger jag mig ned på rygg igen och pustar ut frustrerat. Den där lilla blinkningen betydde inget annat än 'Se på mig, hur mycket bättre jag är än dig'. Endast var det ett försök att få mig känna mig förnedrad över de olika situationerna vi hade, och visst lyckades han halvt. En tjej skulle inte vara dumt, men jag skulle inte vilja ha någon som Emma. Så vad fanns det egentligen för mig att vara avundsjuk på? Kanske att han får vem han vill. En dum player är vad han är...