Läger med den jag hatade... (Foscar)

Del 19

Men någon är det som måste ta initiativ, och om inte han gör det, då gör jag det. Så med min stilla blick fast i hans trycker jag med mina händer på hans rumpa honom ned mot mig, och hans hackiga andetag blir i samma stund till ett mer frustande läte. Även jag stönar högt då det gör ont, men samtidigt var det jävligt skönt. Jag blev även väldigt påtänd av hans läte. Dock behåller jag min blick i hans då trycket mellan oss lättar, och drar honom ned mot mig än en gång, men denna mycket hårdare. Jag stönar högt. Stönet som denna gång lämnar hans läppar är otroligt tillbakadraget, och ett oväntat kort skratt flyr mina egna över sättet han verkar må. Ett flin likt mitt eget lägger sig på hans läppar efteråt, och han nickar ned med huvudet en aning.
"Fan Oscar jag fattar inte vad det är som-" Andas han tyst ut och jag biter mig löst i läppen för att inte le allt för mycket åt situationen.
"Asså du är så jävla.." Morrar han sedan själv fram då han skådat mitt ansiktsuttryck innan hans mening tystas av att han pressar sin läppar mot mina. Jag återupptar vår tidigare aktivitet, och det tar inte långt tid innan sängen knakar av de häftiga rörelserna. Både skratt från hans och min sida fyller rummet, men inte bara det. Även stön lämnar våra läppar, mina läppar. Och aldrig hade jag trott att dessa läten faktiskt skulle äga rum just ikväll, särskilt inte från mig. Det förvånar mig stort att de är så starka som de faktiskt blivit, förvånar mig otroligt. Det känns inte som jag, verkligen inte. Det är nog inte jag heller. Killen som ligger och humpar (lol idk svennish) skolans något av snyggaste och värsta kille som i samma stunt toppar, den killen är inte jag, inte Oscar. För jag kan inte undvika det faktum att jag är frestad. Frestad att ha hud tätt mot min. Känna, höra och se någon annans upphetsning. Veta om att den ska delas med mig. Jag är frestad att ta av det som finns, de som erbjuder sig. Men det är skamligt. Jag, Oscar som jag alltid varit, skulle inte någonsin göra något skamligt, något som jag kan ångra. Jag skulle alltid valt den säkra, den oskyldiga vägen. Jag skulle aldrig just nu föra mig intimt med min ovän sedan tidernas begynnelse, om man nu säger så. Men det gör jag, och jag älskar det. Jag älskar att känna hans hårda, hans upphetsning mot mig. Jag älskar att veta om att det är jag som orsakat den, trots att jag för några dagar sedan enligt honom var "Fulare än Gabbes kuk", vilket de skrattade gott åt, och "imponerande eftersom jag antagligen läser fler böcker i veckan än ligg han får i månaden", vilket de också även skrattade gott åt. För läsning anser de vara idiotiskt, men jag undrar då verkligen vem det är som är en idiot. Jag ville inte bli tagen av detta. Jag lurade mig själv till att testa, det kunde ju inte vara dåligt med erfarenhet, men jag undrar nu om det verkligen var nyttigt. Att dra mig in i detta gör mig förblindad, för vad händer egentligen? Allt jag gör kan senare användas mot mig, vilket verkligen är en osäker väg att gå. Detta är riskfyllt på många vis, men jag kan inte undvika det jag känner. Jag kan inte sluta att dras till hans parfym, hans mjuka läppar, det otvättade håret och de långa fingrarna som vidrör mig på nya sätt, inget av det. Och nu i stunden kan jag inte bara dra mig härifrån, för jag ser något nytt. Sättet han pratar och för sig, det är annorlunda. Det är fint. Och varför detta är så farligt, det är för att jag blundar. Jag blundar för att han faktiskt har underlag till att bli omtyckt, av mig. Mycket omtyckt. Jag blundar för att jag kommer sakna just hans smekande händer, och just hans frustande andetag, just hans blickar och just hans kropp. Jag blundar för att jag kommer fastna för honom, och bli kär, på ett eller annat vis.