Läger med den jag hatade... (Foscar)

Del 37

Yrvaket slår jag upp mina ögon då rösterna runtom inte är särskilt diskreta. Snabbt konstaterar jag att jag ligger i mitt tält, men inte ensam. Armarna runtom mig är tydliga, och även den lilla svett som bildats mellan våra nakna kroppar som får det att rivas mot huden då jag rör mig i hans famn, likt ett plåster.

"Oscar? Oscar det är dags att gå upp nu. Är du vaken?" Jag kan urskilja vår klassföreståndare, Heléns, röst precis utanför tältet. Dock verkar hon inte vara ensam där utanför, för även hörs andra personer från klassens stämmor.
"Men vafan, Felix är ju borta Helén! Han är säkert där inne med Oscar, kan vi inte bara få se?" hör jag Noahs röst, men Helén protesterar emot. Sedan första början i den här klassen har hon på sätt och vis specialbehandlat mig och trott att jag behöver stöd och omsorg. Trott att jag mår dåligt och känner mig mobbad. Och som en vänlig kvinna hon är har hon även då jag verkligen inte brytt mig skyddat mig från de minsta saker som skulle kunna göra mig obekväm eller liknande. Antagligen är det därför hon inte låter någon se in i tältet. Hon vill låta mig ha mitt privata space, och känna mig så bekväm som möjligt i klassen.
"J-jag, jag är vaken. Jag kommer snart ut." Får jag fram med en hes morgonstämma och hör knappt på vad Helén informerar mig om eftersom sömnen är för övervägande. Det är knappt att jag orkar hålla mig vaken där jag ligger kvar med slutna ögon. Dock går hon snart, och omgivningen blir tyst.
"Felix du måste dra" mumlar jag sömnigt, men inte verkar han vara vaken.
"Seriöst, jag orkar fan inte väcka dig" får jag fram ännu lägre, och känner av hur mina kroppsdelar verkligen känns som bly.
"Gå uuuuuup" stönar jag irriterat, men rör mig fortfarande inte ur fläcken. Jag visste inte att man kunde vara såhär trött? Dock vaknar jag till en aning då han förflyttar sig tätare mot mig, och placerar sitt ansikte mot min nacke. Hans andetag puffar varmt mot mig, och jag kan känna hans kalla fötter lägga sig omlott med mina.
"Jag bryr mig inte. Inte om de stormar hela tältet Oscar. Jag pallar inte gå" säger han om möjligt med en mer trött röst än mig, och skrattar hest.
"Det är så värt att ligga här med dig. Jag bryr mig inte om de ser" tillägger han mjukt, och kysser mig löst. Samtidigt kan jag inte hindra leendet på mina läppar att expandera.
"Fan det ringer ju här inne?" Det tar mig ett par sekunder att uppfatta den vibrerande mobilen i tältet. Omgivningen är riktigt varm då solens strålar värmt upp luften i tältet, och Felix kropp är nästan brännande mot min. Dock vrider han sig om lika snabbt som jag förstått läget, och inte långt senare dras dragkedjan till tältet upp. Kisande ser jag ut mot dagsljuset som starkt lyser in, och uppfattar hur en gestalt tornar upp framfor oss. Jakob.
"Vad fan är det här?" säger han chockat, antagligen riktat till Felix, men inte lika chockat som jag ser på honom. För mina ögon är uppspärrade, och hjärtat pumpar likt en skrämd kanins. Vad ska vi göra? Vad ska jag göra? Vad ska de andra nu tro? Dock ger Felix honom bara fingret och suckar irriterat innan han lägger sig på mage för att begrava sitt ansikte i kudden.
"Dra" mumlar han utdraget mot kuddens dun. Jakob ser dock lika storögt mellan mig och Felix.
"Men vad är grejen med det här!?" fortsätter han, och jag kan verkligen inte uttrycka mig ens lite. Allt är bara stilla och värmen hettar i mitt ansikte. Det är nästan så att jag tror att jag ska svimma då Felix reser sig upp. Inte av hans rörelse då, utan den tryckande tystnaden jag inte kan bryta.
"Jakob, jag var jävligt full igår, ärligt. Du kan nog lista ut resten, så snälla kan du gå." Säger Felix sömnigt och hans bara ryggtavla är allt jag ser av honom från där jag ligger stödd på mina armbågar. Uttrycket i Jakobs ansikte blir om ännu mer chockat, och han harklar sig mållöst.
"Hela klassen är nästan klara i alla fall. Ni måste packa ihop typ nu" Säger han med en sådan stabil röst han kan förmå innan han suckandes lämnar oss. Lämnar mig uppskrämd och nervös.
"Han kommer ju säga till alla" Meningen lämnar tyst mina läppar, vilken får Felix att med handen i håret att vrida sig mot mig.
"Jag tror det blir en särskild överraskning hörru" Han skrattar till innan han slappt slänger sig bak på rygg igen för att sluta sina ögonlock. Vinden utifrån som genom den öppna dragkedjan brusar friskt runt i tältet är sval och skön. Jag betraktar hur den lekfullt fångar Felix fria hårstrån, och de kittlar honom mjukt mot den solbrända hyn i hans ansikte. Pirret i magen kan jag inte undgå att känna. Han är så jävla vacker. Aldrig har jag någonsin tänkt så om honom, att han är vacker, på riktigt. Killen är ju förfan en bitch. Men nu kan jag se det. Han är fin.