Läger med den jag hatade... (Foscar)

Del 32

"Nej! Nej ärligt nej! Jag kan inte- D-det går inte" protesterar jag emot och ser uppjagat på de andra. Det här går verkligen inte. Oscar res dig. Det är bara att resa dig och gå. Varför vänta? Förskräckt möter jag Felix lugna men medlidande blick, medan jag hör hur de andra i bakgrunden gnäller emot mina ord. Om jag inte accepterar utmaningen, som dock är tilldelade Felix, innebär det att jag behöver ta av mig helt, men om jag å andra sidan låter honom genomföra detta, då innebär det antagligen att nakenheten endast kommer vara en kortare stund. Men är det så svårt att gå? Jag kan ju bara dra, bli ouppskattad och ansedd som feg, men bekväm.
"Felix du vet att om inte han gör det så får du betala" Säger Noah, vilket får mig att betrakta Felix på samma förskräckta vis.
"Men hörni, han visste ju inte reglerna. Han vet inte vad det här innebär. Kan vi inte bara skita i det" Argumenterar Felix emot, och jag känner hoppet för en gångs skull tändas i min stela kropp.
"Inga undantag Felix, aldrig."
"Men serri vi är ju fan med klassen nu, som Saga sade att det är sån jävla skillnad med andra utifrån. Varför hålla så hårt på reglerna då det knappt finns något att hota med?" fortsätter Felix irriterat och ser bestämt på Noah.
"Felix det är bara att följa reglerna eller betala. De kommer inte invitea dig till krök om du inte är ren i det här, och oavsett kommer du behöva betala. Bara gör det så kan vi fortsätta" Svarar Noah minst lika irriterat, och Felix suckar ljudligt. Vad det än är han måste "betala" med verkar det ju i alla fall inte som något han vill.

Han ser istället upp på mig innan han stel i kroppen reser sig upp, och jag skakar febrilt på huvudet. Nej, inte det här, inte här. Han sträcker ned handen mot mig och trots att jag aldrig tänker låte detta ske, så tar jag den och reser mig på skakande ben. Mörkret har verkligen lagt sig vid den här tiden. Och det är nästan inte så att man kan urskilja de små detaljerna som finns längre. Kanske inte det är hela världen ändå. Felix tar så fort jag är uppe på fötter tag om min midja för att lika snabbt håva in mig tätt mot honom. Han pressar hårt våra höftpartier mot varandra, men står aningen bakåtlutad så att vi kan se varandra i ögonen. Hårt biter jag mig i läppen på grund av obehaget i stunden, medan hans händer lägger sig bak om min rumpa innanför tyget av mina svarta kalsonger. Löst klämmer han åt en aning - vilket jag inte vet om det var menat att synas eller ej - innan kalsongerna dras ned en aning då han tycks hakat fast sina tummar i dess linning. Hackigt andas jag in då de glider längre och längre ner över min rumpa, och jag uppfattar tillslut hur de kittlande faller ned längs mina ben. Men trots det står han kvar, och pressar mig mot sig. Han döljer mig. De tidigare busvisslingar och lite imponerade röster låtsas jag inte om. Istället ser jag generat men tomt på Felix framför mig som i sin tur flinande ser ut över de andra som än säger både nedlåtande saker samt skämt om det Felix nyss utfört.
"Men håll käften Jakob det finns ingen regel om att jag inte får stå såhär. Jag gör vad fan jag vill" Säger han plötsligt då jag tycks ha fastnat med blicken, men jag fortsätter betrakta hans leende ansikte. Efter ytterligare lite småprat vänder Felix min rygg åt dem andra, innan han böjer sig ned för att dra upp mina underkläder igen. Och jag står förbluffad kvar. Varför deltar jag ens i detta?
"Så, fan vad intressant det skulle vara. Nu fortsätter vi." säger Felix suckande, men ändå roat, och sätter sig snabbt ned på sin tidigare plats. Och utan motsägelser så fortsätter Jakob med frågorna som begärt.

"Hallå, ärligt, det är typ bara Jakob och du med någorlunda mycket kläder kvar nu. Ska vi inte bara enas om att avsluta nu så ingen behöver bli den som måste.. ja du vet" Säger Saga skrattandes men ändå allvarligt, och ser på Noah.
"Men nej de-"
"Det är en bra idé vafan. Det börjar ändå bli sent" avbryter Felix Noah som påbörjat att neka Sagas förslag. Några andra instämmer, och visar i samma stund den självklara majoriteten. Efter en lång argumentation vinner Sagas förslag, och vi alla börjar klä på oss samt packa ihop det som var medtaget, aningen onyktert dock, då antagligen inte någon annan förutom jag inte har druckit. Calle var numera väldigt svår att få på ben där han satt som en sten på det fuktiga gräset. Därför stannade Jakob, Noah och Saga hos honom medan vi andra sakta tog oss tillbaka till tälten.

Varför Felix inte stannade med dem förstår jag dock inte, för han går inte ens nära mig, han är långt framför mig och ser inte ut att ha andra planer än att fortsätta. Trots mitt smärre hat mot honom, så kan jag inte undgå att med en suktad blick se efter honom innan jag intar mitt tält. Det han fått mig känna, behaget, det är mer än vad jag någonsin skulle kunna åstadkomma själv. Fastän att för en gång skull bli lämnad ifred, så vill jag ha honom. Jag vill bli serverad av honom, som om jag inte bryr mig. Sanningen är att jag gör det, eller att jag börjat göra det. Jag bryr mig så jävla mycket.