Läger med den jag hatade... (Foscar)

Del 7

Ljudet av väckarklockan får mina ögonlock att slås upp som av ett pistolskott. Tanken av verkligheten slog mig lika snabbt som jag fick den bekräftad av det pipande tjutandet. Verkligheten som är att jag tidigare denna morgon faktiskt utfört sexuellt tillfredställande aktiviteter med en person jag otroligt nog ogillar, men inte heller vem som helst av dem i den kategorin. I detta fallet var det Felix. Felix som är min klasskamrat, Felix som i alla årskurser varigt min halvt mobbare, Felix som är min irritations grundanledning, Felix som av "slumpen" blev min nu rumskamrat, sängkamrat och en person som jag måste umgås med.

Den ovana bilden av mig och han pressade mot varandra i denna säng som tog plats i tankarna fick mig snabbt att rycka till och jag vände mig irriterat mot det lysande fönstret där väckarklockan än stod och skrek efter mig. Solljuset därifrån bländade mig starkt, och jag kisade besvärat medan jag satte mig upp på sängkanten innan jag trött gnuggade mig i ögonen. Mot min kropps begäran reste jag mig slött upp och stängde av det nästan i mina öron brännande ljudet från den lilla maskinen. Jag suckade djupt och drog handen genom det rufsiga håret då siffrorna på dess display tilltalade mig att det var alldeles för tidigt för att ens engagerat genomgå dagen.  

"Hallå skynda! Jag har fan väntat i typ tio min?!" Jag stannade direkt upp mina rörelser av tandborsten med tandkrämen luddrandes i munnen då den halvt hårda sparken måttats mot toabåsets dörr tillsammans med det utmattade klagandet. Att man inte ens kan få vara ifred på en toa nuförtiden.

Vem rösten tillhörde fick nervositeten inom mig att spridas lite väl långt ut i kroppen, och jag spottade snabbt ut det mintsmakande skummet ur min mun. 
"Jag har knappt varit här i fem minuter!" sade jag lite lägre än vad han gjort, och en kort tystnad lyder efter att jag stängt av det spolande vattnet. Nervositeten tar sig då en ytterligare chans att påminna mig om att den väl finns där, och en liten klump sätter sig i bröstet på mig. 
"Oscar lås upp. Jag kan inte vänta såhär länge" säger han nu lugnt och jag himlar smått med ögonen över hans otålighet. Dock gör jag som han begär utan att överväga saken, då dagen annars kommer sluta i stor irritation mellan oss. Han ska alltid få som han vill, om inte så får han som han vill ändå. Att ta den lätta vägen utan att puckla på massa problem slutar alltid bäst. 

Jag suckar djupt efter att ha låst upp dörren då jag helst velat borsta mina tänderna ifred, och går tillbaka till handfatet för att återuppta min tidigare aktivitet. Strax efter att jag lämnat dörren öppnas den, och jag ser genom spegeln Felix bleka gestalt stiga in i det trånga lilla utrymmet. Han ger mig en uttryckslös blick innan han börjar fiffla med tandkrämstuben han håller i handen, och står inte många sekunder efteråt likt mig med lödder i munnen och trötta ögon stirrandes i spegeln framför oss. Länge bara står vi där och tittar, som helt vanliga slutkörda och dåsiga killar, men när jag böjer mig ned för att skölja munnen ren känner jag hans svala hand läggas på min rygg. Jag reagerar snabbt och ställer mig frågande rak i rygg igen efter att ha spottat ut det som tidigare fyllt min mun, och tittar nu nervöst på honom där han än står med handen mot min svank. Vad ska detta betyda?  Vem försöker jag egentligen lura? Självklart vet jag vad detta betyder. Och ärligt skrämmer det skiten ur mig. Att han försöker detta gör mig så otroligt obekväm och inte minst nervös. Blodet i mina ådror rusar och jag känner mig alldeles pirrig, som om jag var tom. Adrenalinet, det vill säga, rusade och jag kan inte förstå att han får det att hända bara av att lägga sin hand på min svank. Att påverka mig på detta vis är inte något som vanligtvis sker, men detta är såklart inget som vanligen sker. 

På kollolägret på sommarlovet till nian, då skedde ändringar i mitt liv. Endast små justeringar. Men de var några som fick mig att vara annorlunda. Där träffade jag Frida. Inget speciellt var det med henne annat än att hon var en av ytterst, och då menar jag ytterst, få som var närgången med mig. Närgången som kroppskontakt, kramar, och det personliga sättet hon pratade med mig. Sedan bara hände det. Vi kysstes.  Sedan dagis har det varit min första riktiga kyss. Aldrig innan hade jag utövat något sådant med någon annan, för jag har först och främst aldrig kännt ett behov av det, men även hade jag aldrig riktigt haft någon chans ändå. Vem skulle vilja kyssa mig?  Kvällen efter hade hon gått steget längre. Vanligtvis hade jag inte velat, för varför skulle jag? Men då var omständigheterna annorlunda. Jag befann mig mitt ute i skärgården på det där satans lägret, och hade inget bättre för mig än att leva upp till de andra.  Mina föräldrar hade likt denna klassresa tvingat mig ut dit. Socialisera dig Oscar, det är nyttigt. Så det var vad jag gjorde. Intimt socialiserade jag mig med henne den kvällen, och det har aldrig nu i efterhand stört mig, så varför jag ska se på sådant negativt är en fråga.  Därför gör jag det inte. Jag ser på det med nya och öppna ögon, villig att försöka, för det stör mig inte alls i andra livsmoment.