Läger med den jag hatade... (Foscar)

Del 17

Tillslut kryper han dock av mig och placerar sig lugnt vid min sida. Lite frågande betraktar jag honom, men då han inte gör någon insats till att föra sig på samma vis som tidigare, rullar även jag bort från min tidigare position. På mage lägger jag mig mot madrassen och kramar om kudden under mitt huvud med båda mina armar, då att blotta mina privatare delar som jag annars gör är aningen obekvämt, speciellt nu när man kanske inte är helt slak, och tillockmed lite blå. På den lilla sängytan ligger vi dock ändå hoptryckta då det inte finns mycket till plats, och hans ben klistrar sig fast mot mina under det varma täcket. 
"Du snackar inte mycket va?" Säger han försiktigt där han lutar sig på armbågen med fingrarna genom det lite rufsiga håret, och jag svarar honom endast med en aningen tom blick. Nej, jag pratar inte mycket. 
"Du vet de flesta tjejer snackar hela tiden. Man kan knappt strula med dem utan att de ska börja snacka om något" fortsätter han sedan och skrattar kort medan han låter sin blick falla ned till min rygg. Försiktigt placerar han sina fingrar mot dess varma hud, vartefter han i ett lugnt tempo börjar röra på dem. 
"Killar är mindre.. drama liksom. Jag menar, man behöver ju inte vara asbögig, det är nice med du vet... lugna men säkra killar" Fortsätter han med blicken fast på sina fingrar som lätt dansar över min rygg.
"Lite som du." Lägger han sedan till och min kropp stelnar en aning, men hans blick vägrar lämna min rygg. Trots det lilla belåtna leende som leker på hans läppar, och hur han i uttryck försöker få det att se ut som om han fantiserar om så pass intressanta saker att han inte kan släppa sin blick fri, ser jag igenom att han kämpar för att hålla den kvar. Han skådespelar bra, men inte tillräckligt. Han är som genomskinlig i mina ögon, och jag kan se att anledningen till varför han inte ser på mig endast är av osäkerhet. Kunskapen om att han faktiskt är lite nervös, fastän han kanske inte vet om det själv för det är så pass instängt, ger mig lite styrka, och jag flinar svagt åt hans nederlag vilket han är omedveten om att han nu bär. 

"Shit Oscar du vet inte ens hur det är" Säger han och skrattar än en gång, men det är något som brister i rösten. Att den skulle göra det känns inte på riktigt, men nu gjorde den det, och att ta in hur han drar efter andan för att hålla lugnet är svårt.  "Jag måste hålla mitt rykte uppe, måste uppträda på samma jävla vis hela tiden, vara en douche. Jag har ingenstans att vända mig med mina känslor men jag känner hur allt nu fan bara faller samman. Men jag måste hålla fasaden uppe, det har jag alltid gjort" Fortsätter han med och trots den blanka ytan som bildats över hans ögon är det fakeade, inövade, oberörda ansiktsuttrycket kvar med samma gamla flin.
"Visst gillar jag tjejer, och andra, men jag kan inte hålla fast vid någon. Alla bara rinner ur mina händer och jag förstår inte hur jag ska göra för att få någon att stanna, att få mig själv klara av att bete mig normalt. Jag behandlar alla som värdelösa objekt och då är det väl klart som fan att ingen håller sig kvar. Jag släpper aldrig in något. Alltid slår jag iväg människor med ord och blickar, om inte till och med fysiskt, så att de aldrig ens har en chans att komma mig nära. Men fan Oscar.. Jag behöver det. Jag vet inte vad som händer men det här är så jävla jobbigt" Säger han nu med sprucken röst och torkar sig snabbt under ögat för att avlägsna den ensamma tår som tagit sin väg ned, innan han skrattar humorlöst. "Fast varför skulle du bry dig? Jag fattar inte ens varför jag säger detta" Än en gång skrattar han och snörvlar till innan han fortsätter med att återigen stryka mig över ryggen. 
"För att du kan lita på mig" Konstaterar jag med en låg oberörd stämma, och ett litet leende läggs i samma stund över hans läppar. 
"För att jag kan lita på dig" säger han och skrattar svagt åt menigen, trots att han verkar förstå att det är sanningen.
"För vem skulle tro dig?" Lägger han sedan till leendes, men inte för att jag skulle ta åt mig. Jag gör det aldrig av hans handlingar. 
"För ingen skulle tro mig" klargör jag för honom medan han ännu stryker sin hans över min rygg. Dock ändrar de sin inövade bana och låter sig strykas lite väl lågt ned på min svank. När det skyddande täcket avlägsnas från min hud ryser jag om något extra, och rummets aningen kylande luft slås mot min nu blottade bak(fint). Löst stryker han med sina fingrar över även den, och jag kan inte undgå att spänna mig på grund av rysningarna som får min kropp att svagt skaka. Kallsvetten tar sin fart och ett slags illamående sätter sig i mitt bröst, antagligen på grund av nervositeten som utan min tillåtelse uppstår. 
"Jag förstår inte varför men det sliter på mig så otroligt mycket att alltid vara som jag är, för ärligt så är detta ett sätt jag övat in. Det har blivit naturligt med tiden, och det går verkligen inte för mig att ändra det, seriöst" säger han och skrattar svagt igen, precis som han sade: inövat.  Och plötsligt stannar hans hand upp. De vanliga andetagen han tar blir långsammare, och tystnaden nästan skär i öronen medan jag betraktar hur hans ansikte skiftar uttryck. 

"Fan jag skulle hållit käften, godnatt" får han ur sig mer seriöst innan han drastiskt vänder sig om och drar lakanet upp över axlarna. Själv blundar jag bara och skakar nästan omärkbart på huvudet åt hans beteende. Om han ska spela spelet får han spelet spela, han kan inte med sin position bete sig såhär, men som vi sade: han kan lita på mig. Han kan göra vad han vill. Och nu verkar hans lilla bubbla spricka. Något han är omedveten om verkar vilja se dagsljuset igen, för vad han bär växer inte i solen, han blommar aldrig.  Han måste bara låta det sticka igenom hans tunna skikt. För han är inte så stark som han visar, skiktet är inte tjockt och ogenomträngligt, det är sårbart som allt annat, hur mycket han än byggt upp det.