Läger med den jag hatade... (Foscar)

Del 5

Efter en halv dag spenderad på stranden och några timmars uttråkande undersökande av den lilla staden begav vi oss alla till fots in till det lite modernare centrumet. Restaurangen vi sedan tagit oss till var ganska trevlig, och jag märker redan nu vad klassen valde att lägga pengarna på istället för hotellrum. Och likt restaurangen var även vistelsen där trevlig, konstigt nog. Kanske jag får det att låte aningen överdrivet då jag beskriver de i klassen. Helt efterblivna är ju inte alla. Vid min del av bordet satt Carro, Elin och Emma nummer två som inte är helt efterblivna människor. Av hela årskursen ingår de nog bland top 15 av högst betyg, trots att de knappt verkar plugga utanför skolan. De är några av få på vår skola som jag skulle kunna tänka mig får ett jobb i framtiden. Resten är bara skit. Men sedan är de ju ganska inkompetenta till sättet. Allt de verkar intressera sig av är pojkband och töntiga kläder. Annars förgyllde de faktiskt min kväll en aning, då vi delade med oss av egna historier. Att skratta med dessa tjejer gav mig nästan en lite nyare syn. I alla fall angående vad jag tjänar av att umgås med dem.

Trött sätter jag mig nu på sängens kant i vårt lilla rum och tittar med en oseriös blick på Felix som endast hämtar en jacka i sin resväska. Såklart att han ska ut igen. Han vänder sig nonchalant om lika snabbt och stänger igen dörren med en smäll. Trött, men mest på honom, lägger jag mig på rygg i sängen och stirrar upp i det fula taket. Färgen ser ut att med tiden ha blivit lite gul, och jag suckar än en gång. Jag kan nog inte vara mer missnöjd, då det som vi gör här inte gynnar mig särskilt mycket.

För att istället göra något förnuftigt tar jag upp min bok från min egen resväska på golvet, och puttar upp de platta sängkuddarna mot väggen för att få lite ryggstöd, innan jag fördjupar mig i boken.

Jag rycker till hårt då dörren plötsligt slängs upp igen och jag ser Felix stiga in lite släntrande. Direkt dumpar han jackan på golvet och andas ut med en högt, trött stön medan han drar sina fingrar genom det lite solblekta ljusbruna håret. Försiktigt lägger jag ifrån mig boken och slänger en blick på väckarklockan jag tagit med mig och placerat i fönstret, vars display visade fyra orange-gula siffror: 02.37. Förvånad över att tiden bara flugit iväg slänger jag en till blick på boken och konstaterar att jag otroligt nog läst mer än halva.
"Shit vad jag plötsligt blev trött" suckade han medan han gnuggade sig i ögonen, antagligen för att gnugga sömnen ur dem. Ja, klart du är trött. Det är natt och tiden man ska sova. Jag rullar för mig själv med ögonen och slänger benen över kanten för att resa mig upp.
"Kan du inte ta en dusch. Du stinker rök" muttrar jag lite surt och börjar knäppa upp mina jeans för att byta om till mina sovkläder.
"Ehm, nej" säger han som om det var en självklarhet och skrattar.
"Fast det skulle du allt vilja va, att dela en dusch med mig sådär? Du är ju lite bög va Oscar" fortsätter han skrattande och knuffar till mig lätt med armbågen. Än en gång himlar jag med ögonen och svarar honom med ett kort nej. Att lägga ned tid på dessa kommentarer är ingen idé. Allt han gör är att roa sig själv. För detta är inget annat än en hånande kommentar, ingen seriös fråga. Såna här saker säger han och de andra i hans lilla umgänge hela tiden till varandra. Vad de finner underhållande i det förstår jag inte alls. Det är ju inte så att jag tar åt mig. Jag blir väl mest lite upprörd över att jag behöver synas med några som skämmer ut sig på sådant sätt. Det är bara bortkastad tid alltihop.

"Men vafan Oscar, skippa mjukisarna. Vem sover med så mycket kläder ens?" Säger han nu dock lite seriöst, och tittar på mig konstigt där jag i t-shirt kliver i de mjuka grå shortsen. Inte jag. Jag sover naken Felix. Men skulle inte för fem öre skippa mjukisarna för dig. Det är bara nu under resan som jag gör det.
"Jag sover i så mycket kläder" svarar jag med en suck. Relationen mellan mig och han är som sagt inte så bra. De vill att jag ska veta att de är på en så mycket högre nivå än mig och att det inte ens är lönt att jämföra våran status med varandra.

Med ett nu sänkt humör lägger jag mig ned i sängen med ryggen mot honom, i väntat på att han ska komma och klaga ännu mer. Men till min stora förvåning lyfts täcket jag ligger under. Vi hade separerat lakanet från själva täcket, och jag hade blivit den som självklart fått ta det kalla påslakanet. Men nu ligger han inte under täcket som jag vet vilar på golvet nedanför - han delar med mig. Hans ben kände jag snudda vid mitt och än en gång förberedde jag mig på att han skulle slänga ur sig någon klagande kommentar om att jag tog för mycket plats, men istället kändes det som om han sjönk ned mot madrassen, och det blev helt tyst. På spänn låg jag där i någon minut. Varför sade han inget? Det här var verkligen inte likt honom.
"Oscar?" Hans röst var inte alls hård och irriterad som vanligt, utan lugn och mörk.
"Jag får inte plats"
"Lägg dig på golvet då" härmade jag honom från gårdagen med en irriterad röst. Men vad han istället gjorde fick mig att sätta andan i halsen för mer än en kort stund. Långsamt lade han sig tätt mot mig och jag kunde avgöra hans djupa andetag puffa mot min nacke, vilket fick vad som kändes som varje hårstrå på hela min kropp att resa sig.
"Idag vid badet" han pausade sin närapå viskande röst och skrattade lite svagt.
"Jag har aldrig tänkt på hur jävla snygg du är" Hela jag spände mig. Blixtstilla låg jag och bara lyssnade efter om han hade mer att säga. Svara tänkte jag verkligen inte göra.
"Din kropp är fan jävligt sexig. Alla tjejer skulle drömma om den bara de såg..." Var det här något sjuk version av ett skämt? Det måste det vara för han gör det ibland, men jag trodde ärligt inte han skulle gå såhär långt med något som ett skämt.