Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tjugotvå

Johanna

"Hallå? Jorden anrorpar Johanna?" säger Emelie och viftar sin hand framför mitt ansikte. "Vad är det med dig? Du har varit helt borta sedan skolan började"

"Åh, inget, jag är bara trött" svarar jag och ger henne ett litet leende. Hon köper det inte - vilket jag förstår. Jag hatar att ljuga men jag kan inte säga sanningen. Jag kan inte säga att Tim occuperar mina tankar 99% av min vakna tid. 

"Yeah, sure" säger hon innan hon vänder näsan ner i matteboken igen - tydligt irriterad. "Jag gillar inte när du döljer saker" säger hon och jag suckar. Om hon bara visste hur mycket jag döljer för henne, allt om Tim och allt kring min pappa. 

"Jag vet" svarar jag och söker efter hennes blick men hon möter inte min. Hon är tydligt besviken på mig, men jag kan inte säga något till henne. Absolut inte om Tim och inte heller något om pappa. Adrian är den enda som vet det hemska min pappa gjorde och jag vill att det ska förbli så. Jag vill inte att fler ska få reda på vad som hände bakom stängda dörrar. 

När mattelektionen är slut går Emelie ifrån mig och Adrian med bestämda steg. Jag suckar. 

"Vad har hänt?" frågar Adrian och ser när Emelie går ifrån oss. 

"Jag döljer saker för henne" säger jag irriterat. Hur ska jag någonsin kunna berätta för henne? 

"Du döljer saker för mig med" säger han och jag möter hans blick. Snälla bli inte arg. "Jag hoppas bara att du berättar när du känner dig redo - du kan alltid prata med mig. Och Emelie" säger han och jag nickar. 

"Tack" säger jag och drar in honom i en kram. "Du vet inte hur mycket det betyder" mumlar jag i kramen. 

***

Emelie undviker oss (mig) hela dagen fram tills lunch då hon sätter sig vid samma bord som oss. 

"Johanna, jag har tänkt, och kommit fram till att du döljer saker för mig av en anledning. Jag förstår att du inte vill säga allt och du vet inte alla mina hemligheter heller, men det sårar mig att du känner att du inte kan prata med mig" säger hon när hon satt sig ner. 

"Emelie, jag kommer berätta allt, bara inte idag, jag vet inte när men jag lovar att jag kommer berätta. Det är bara lite mycket just nu" säger jag och ler lite lätt. 

"Okej, jag ska lätta på hjärtat lite då" säger Adrian i hopp om att byta samtalsämne och inte göra situationen mer blödigt än vad den redan är. "Ni vet Irmelin - tjejen som spelar innebandy - vi har börjat skriva lite" säger han och vi ser på honom med stora ögon. Irmelin var en tjej som han träffade när han var på sin kusins innebandymatch och man kan väl säga så här: han föll pladask. 

"Vad kul! Vad pratar ni om?" frågar Emelie intresserat och jag nickar instämmande. 

"Jag vet inte, lite allt möjligt. Mycket innebandy dock" säger han och skrattar lite lätt. Han spelade innebandy när han var yngre men slutade för några år sedan. "Jag tycker om henne, men jag har bara träffat henne en gång och då pratade vi knappt" säger han och suckar. 

"Men du måste ju träffa henne igen!" utbrister jag och han ler. 

"Jag ska fråga, men jag måste samla mod först. Både jag och Emelie nickar. 

"Ja, för min del går kärlekslivet skit. Som vanligt" säger hon och skrattar lite lätt. "Jag håller mig till att gosa med Spexa" säger hon och jag skrattar. Spexa är hennes gamla, sura katt. Tro mig, det är inte en katt man vill gosa med. 

"Antar att hon är vild i sängen" säger Adrian och Emelie spricker upp i ett leende. 

"Oja, jag har rivmärken precis överallt" säger hon och blinkar med ena ögat. Efter det här eskalerar hela samtalet och stämmningen är uppe i himlen. Hela jag blir glad - det är tyvärr inte jätteofta man får igång Emelie. Hon brukar alltid vara väldigt seriös och har svårt att släppa loss.