Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tjugoett

Johanna

Hans rum är stort och fint, inte det minsta stökigt utan allt är där det ska vara. Jag ser mig omkring, hans stora säng är bäddad och ser otroligt mjuk ut, han har en helkroppsspegel på väggen bredvid dörren till - vad jag antar är - hans garderob. Till höger om dörren står ett skrivbord fyllt med pennor, papper, färger och massa annat småkrafs. På väggen ovanför skrivbordet är det fullt med teckningar, alla otroligt bra. Jag vänder mig mot Tim som ser ut som ett stort moln av ångest.

"Fint" säger jag och han nickar lite lätt innan han går förbi mig och går bort till sin säng och sätter sig på kanten. Hans blick är underlig och jag kan se att han tänker så det knakar - men vad han tänker vet jag inte.

Jag börjar gå runt lite i rummet men när jag kommer till skrivbordet stannar jag. Ritar han? Det hade jag aldrig trott. Jag tittar på alla teckningar som hänger på väggen, många av dem är svartvita och djupa. De är bra - väldigt bra. Jag vänder blicken ner mot skrivbordet där en teckning ligger, det föreställer en demon som kontrollerar en kille som om han vore en marinettdocka.

Helt plötslingt öppnas en dörr in till hans liv, pusselbitar som faller på plats. Mina känslor blir med ens starkare bara av det här - han har ett djup inom sig. Han är inte känslolös, utan känslor kan man inte måla så här.

Återigen vänder jag mig mot Tim som sitter kvar på sängkanten med hakan i händerna. Han tänker fortfarande, vad tänker han på?

"Vad är det?" frågar jag men han verkar knappt märkt att jag sa något. "Tim?" frågar jag och han möter min blick. Jag går fram till honom och sätter mig på huk framför honom. "Vad är det?" Jag vet inte varför jag vågar fråga ens en gång men det känns inte som att han är arg, utan bara fundersam.

"Inget" säger han och skakar på huvudet. Jag vill veta vad som händer i hans hjärna. "Kom" säger han och hoppar in till sänggaveln så han lutar sig mot den. Jag sätter mig bredvid honom med benen i kors.

"Oliver, han... Han är speciell. Jag vet inte varför men han förstår inte att andra kan bli ledsna av det han säger - för honom är det ett sätt att höja sig själv" börjar han och jag nickar, det är typiskt mobbare.

"Men varför säger du inte ifrån?" frågar jag tyst.

"För att jag inte orkar bry mig, förlåt men jag kunde inte bry mig mindre om någon stackars tjej blir mobbad" säger han och det hugger till i hjärtat. Hur kan han inte bry sig?

"Hur kan du inte bry dig?" frågar jag allvarligt, det måste vara något fel på honom.

"Jag vet inte, jag är känslokall" svarar han och möter min blick. Den är inte kall på samma sätt som den brukar vara, den är varm.

"Det tror jag inte på" säger jag och håller kvar ögonkontakten.

"Känslor Johanna, alla typer av känslor, är inte min grej. Empati och sånt där bullshit - jag tänker inte så längre" säger han ärligt och jag nickar långsamt innan jag reser mig upp från sängen.

"Var ska du?" frågar han och jag ser på honom.

"Hem" svarar jag och han ger mig en undrande blick. "Jag kan inte umgås med någon som tycker att mobbning är okej" säger jag och börjar öppna dörren för att gå ut. Han är snabbt på fötterna och tar tag i min handled.