Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel fem

Johanna

Huset är verkligen jättestort, säkert tre våningar högt, fullt med fönster som går från golv till tak och i hallen hänger en kristallkrona. Jag slår vad om att huset är minst fem gånger så stort som mitt.

Det är så typiskt att de som förtjänar det minst alltid ska ha det bäst.

"Vad fint det är" säger jag och tittar runt i hallen samtidigt som jag tar av mig ytterkläderna.

Han fnyser till svar, som att han hatar hur det ser ut, eller så hatar han bara mig. Ganska direkt efter att vi hängt av oss ytterkläderna kommer en stor svart fluff-boll springandes mot oss. En hund. Han springer fram och hoppar upp på mig och jag sätter mig ner på huk för att klappa honom. Efter en liten stund hälsar han på Tim också som kliar honom på magen och han rullar nöjt runt på ryggen.

"Detta är Robin, han är en cockerspaniel på 3 år" säger Tim och reser sig upp utan att släppa blicken från Robin. "Har du hund?" frågar han och tittar på mig.

"Nej, men jag har alltid velat ha en" svarar jag och ser på Robin.

"Han brukar inte tycka om nya människor så mycket, så jag tänkte att du... eh... kanske visste hur man hanterar en hund eller så..." säger han och ser lite generat på mig. Hans osäkerhet kom från ingenstans och den försvinner lika fort när han vänder sig om och börjar gå in i det stilrena köket.

"Jag är hundviskare" säger jag bara för att bryta den smått stela stämningen men det slår mig fort att kommentaren var extremt konstig. Åherregud, han kommer aldrig släppa det här och jag kommer bli mobbad resten av min gymnasietid pågrund av detta.

"Äh, han kände nog bara av att du aldrig skulle kunna skada någon" säger han och flinar elakt mot mig. Hans elaka flin börjar verkligen gå mig på nerverna nu, jag har lust att slå in det i ansiktet på honom.

"Vadå? Klart jag skulle kunna! Det här kanske är min plan på att mörda dig eller något" säger jag irriterat, jag försöker desperat dra ner min irritation - jag inte vill att han ska vara elak eller få bekräftelse på att hans ord biter på mig.

"Men snälla! Du hade inte ens varit i närheten av att kunna slå ner mig" säger han och flinar ännu bredare, han lyckas vara elak och ha hybris i en och samma mening, imponerande. Den här gången uppfattar jag flinet aningen mindre elakt och hans ögon lyser som om det vore en lek eller ett skämt, vilket det kanske är. Jag måste erkänna att jag känner mig aningen kränkt, i vanliga fall hade jag inte gjort det men det är hans elaka sätt att säga det, han skämtar inte. Inte för att det han säger inte är sant men ändå. Jag hade kunnat vara body builder på helgerna? I ett annat universum.

"Lägg av! Jag hade kunnat slå ner dig om jag hade velat!" utbrister jag frustrerat och tittar på honom när han fortsätter flina. Om han inte lägger av snart kommer jag i alla fall försöka slå ner honom.

"Pfft, hur mycket tar du i bänkpress? 35? 40? Aldrig att du kan ta mig, du skulle inte ens ta mig i armbrytning" säger han och ser utmanande men argt på mig och jag har svårt att tyda om han är allvarlig eller seriös. Jag suckar frustrerat utan att ens försöka gömma hur irriterad jag är. Kort stubin är något som går i släkten och ändå har jag längre än både mamma och Jonte - tillsammans. Han går in i köket och jag följer efter honom. Köket är öppet och lika vitt som hallen, man ser in i vardagsrummet och det är lika stilrent som köket.

"Game is on" säger jag och kavlar upp tröjarmen på högerarmen, om han inte gör likadant så kommer det här bli extremt pinsamt. Han slår sig ner vid bordet och sätter sin armbåge på bordet. Fan. Nu börjar jag ångra mig, jag är absolut inte stark, jag är snarare svagare än genomsnittet. Jag hade inte ens överlevt om en minihund attackerade.