Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel trettionio

Johanna

Jag vaknar av att solen skiner in genom fönstret på fredagsmorgonen och när jag sträcker mig efter min mobil upptäcker jag att Tims arm ligger som ett lås runt mig. Jag tar mobilen från nattduksbordet och svarar lite snaps, Tim får vara med på den till han själv, Sophie och Adrian. Jag vill så gärna lägga ut en bild på när han sover men jag kan inte, jag får nöja mig med att spara den.

Jag låter honom sova, jag har inget emot att ligga i hans famn, känna hans händer strax under mina bröst eller känna hans andetag lätt puffa mig i nacken. Jag tänker tillbaka på gårdagen - och mina kinder hettar direkt. Det var helt perfekt, jag hade inte kunnat önska något annat.

"Godmorgon" säger Tim med sin raspiga (väldigt vackra) morgonröst när han vaknar. Han gosar in sitt huvud i min nacke och jag skrattar.

"Godmorgon" säger jag och lägger undan mobilen. "Klockan är redan elva" säger jag och han suckar.

"Jag är trött" hans grepp om mig lossar lite och han sätter sig upp i sängen. Jag reser mig också och ställer mig upp bredvid sängen, väldigt klumpigt eftersom min nedre region gör lite ont från igår.

Han ställer sig också upp och går fram till mig för att sedan krama om mig.

"Kan du gå idag?" mumlar han mot mitt hår och jag kan på riktigt känna hans flin.

"Tyst" säger jag och han skrattar lätt. "Kom" jag drar mig ur kramen och drar med honom ut från hans rum och ner till köket. Väl därnere sitter både Ken och Irené - vilket innebär att Tim direkt blir på dåligt humör.

"Godmorgon" säger jag och ler mot dem.

"Godmorgon Johanna" säger Irené och ler varmt mot mig. "Det finns surdegsbröd om ni vill ha" lägger hon till och pekar mot en påse. "Det är färskt" lägger hon till. Jag tar fram brödet och skär upp det samtidigt som Tim börjar steka bacon.

"Tim, jag tänkte att vi skulle till mina föräldrar på söndag och äta middag. Vi åker runt fem så du måste vara hemma då" säger Ken och ser på Tim som inte svarar. Det märks på hela honom att han krigar mot sig själv - mot sina egna känslor. "Tim?"

"Nej" mumlar han som svar och Ken suckar tungt.

"Du kan inte bara säga nej" säger Ken, uppenbart irriterat.

"Nej"

"Tim, vi åker klockan fem på söndag" säger Ken och stirrar på Tim som vägrar möta hans blick.

"Jag tänker inte åka och träffa Ester och Malcom! Varför skulle jag vilja det?!" fräser Tim och Irené suckar - hon vet vad som väntar. Det känns som att det här har hänt förut.

"För att de är släkt Tim, och vi ska hälsa på dem"

"Jag vill inte träffa dina, djävulens, jävla föräldrar" fräser Tim lågt och jag kan se hur det blixtrar i både Kens och Tims ögon. Jag ser på Irené men hon skakar bara på huvudet, hon har hört det här förut.

"Du har ingen rätt att säga så om mig, du bor under mitt tak!" säger Ken skarpt och Tim svär åt honom.

"Jag säger sanningen, dödar man människor är man en djävul" mumlar han och Ken blir röd i ansiktet av ilska.

"Tim, Ken dödade inte Mattias, din pappa gjorde det valet själv" säger Irené lågt och Tim vänder sig mot henne. "Han begick självmord, det var inte någon annan än hans eget fel" säger hon lugnt och det vrids om en kniv i mitt hjärta. Tim har bara nämnt hans pappas död några gånger tidigare och jag visste att han tog sitt liv - men det har inte riktigt registrerats i min hjärna förens nu.