Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel åtta

Tim

När jag vaknar på lördagsmorgonen är klockan strax efter tre på eftermiddagen och jag kan fortfarande inte släppa gårdagens kaos, hon började gråta tack vare mig. Jag har ingen aning om vad Johannas pappa har gjort men tydligen något som gör att hon börjar gråta. Jag var uppe hela natten och försökte sluta tänka på henne. Så fort jag blundade kunde jag bara se hennes bruna ögon, eller bruna hår eller sättet hennes näsa rynkas när hon inte tycker om något. Tack vare detta somnade jag inte förens vid sex på morgonen.

Jag sätter mig på sängkanten och drar handen genom håret några gånger innan jag ställer mig upp och går in i garderoben. Jag drar på mig ett par svarta jeans och en vit t-shirt. Sedan ställer jag mig framför spegeln och fixar till mitt hår lite grann. När håret inte ser ut som kaos längre går jag ner till köket för att äta något och när jag kommer ner möts jag av både mamma och Ken.

"Godmorgon gubben" säger mamma och ler brett.

"Mm" mumlar jag åt henne, jag kommer aldrig förlåta henne. Hon dödade min pappa, om hon inte hade varit så jävla dum i huvudet hade han varit vid liv. Hon var otrogen med sin dåvarande chef - Ken, även känd som min bonuspappa - och när pappa fick reda på det blev han deprimerad och bara några månader efter deras skilsmässa tog han sitt liv. Han älskade henne mer än allt och hon var en liten fitta som var otrogen och nu när jag ser på henne kan jag inte se något annat än min pappas krossade ansiktsuttryck.

"Vad ska du göra ikväll?" frågar Ken artigt, fyfan för honom också. Jag hatar helt enkelt fyra femtedelar av min familj. Den enda jag inte hatar är Ellinor, Nils är en riktigt jobbig han med. Mamma hade någon plan på att vi kunde bli "bröder" eller "bästisar" eftersom vi är lika gamla. Låt oss säga att hennes plan inte gick i lås.  Lyckligt nog bor han bara här varannan vecka tillskillnad från Ken som är här konstant.

"Jag ska iväg" säger jag och han nickar.

"Äter du hemma?" frågar han sedan och jag suckar, hans desperation av att få mig att acceptera honom går mig konstant på nerverna. Hur fan tänker han att jag ska acceptera honom när jag inte ens accepterat min egen fucking morsa.

"Nej jag äter inte hemma" säger jag spydigt tillbaka och min mamma ger mig en varnande blick men jag låtsas inte om den, vad ska hon göra?

"Okej, glöm inte att Nils kommer imorgon" säger han och jag suckar. Nils är lagom rädd för mig men han vågar ändå tjafsa emot och det går mig något otroligt på nerverna. Även det faktum att jag inte får slå ner honom eftersom han är min styvbror stör mig.

"Var är Ellinor?" frågar jag istället samtidigt som jag börjar plocka fram bröd.

"Hon är på jobbet" svarar mamma. "Hon kommer nog hem sent" lägger hon till. Ellinor jobbar på någon resturang och bara för att få så bra betalt som möjligt jobbar hon sena helgkvällar, vilket innebär att hon nästan alltid är borta under helgerna. Jag brer på smör på mackan innan jag går upp till mitt rum igen, jag spenderade lite mer än fem minuter med min morsa och Ken och jag vill redan slå in ansiktet på båda två.

Ja, jag har lite aggressionsproblem, det ingick i diagnosen ADHD.

Jag slår mig ner framför mitt skrivbord och studerar bilden jag ritade inatt när jag inte kunde sova, jag använde färg för första gången på ett tag och om jag ska vara ärlig så blev den ganska bra. Jag ritade Johanna, igen, men den här gången rev jag inte sönder bilden. Jag kom fram till att allt som utstrålar något är värt att rita, och vad fan det än är hon utstrålar så behövde jag rita av det. Jag behövde rita henne. De bruna ögonen lyser på samma sätt som de brukar göra och hennes långa ögonfransar ramar in dem till perfektion.