Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tretton

Tim

När min näst sista lektion nästan är slut kan jag knappt sitta still, jag har ingen jävla aning om vilket ämne vi håller på med men jag tror det är historia, eller samhällskunskap men om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte ett jävla piss. Jag vet inte varför i hela världen jag frågade om Johanna ville göra något, det kändes nästan som en tvångstanke och jag har svårt att bestämma mig för om jag ens vill eller inte.

"Då var det tyvärr dags att sluta!" säger läraren och gör en ledsen min, jag försöker ta extra lång tid på mig när jag går ut ur klassrummet bara för att inte uppenbart behöva stå och vänta. Jag öppnar mitt skåp och börjar ta på mig jackan i en långsam takt samtidigt som Oscar snackar med mig, vad han säger har jag dock ingen aning om. Vad fan händer ens? Varför kan jag inte bara vara som vanligt?

När jag fått på mig jackan och Oscar är klar med att prata är klockan nästan tjugo i tre och jag ser hur hennes klass strömmar ut från ett av språkklassrummen intill våra skåp. Jag söker med blicken efter hennes långa, lockiga och rent ut sagt perfekta hår och hittar henne, hon går allra sist, helt själv. Jag antar att Emelie fick åka hem och var Adrian är har jag ingen jävla aning om.

Jag väljer att stå kvar vid mitt skåp när de går förbi eftersom jag inte vill gå bort till henne när hennes klass är där. Jag fiskar upp mobilen ur fickan och svarar lite snaps, många från tjejer som inte är lika snygga som jag minns dem. Jag kan av någon jävla anledning inte sluta jämföra dem med Johanna, fan hon har tagit över hela mitt liv under en hel vecka och jag börjar tröttna på det. Samtidigt kan jag inte neka att jag tycker om hennes sällskap.

"Hej" säger en röst och jag väcks ur mina tankar. Jag ser upp från mobilen och möter hennes vackra, bruna ögon. Vad fan? Vackra? Det är vanliga fucking ögon Tim, skärp dig för i helvete.

"Ska vi gå?" frågar jag lite kyligt och irriterat, inte för att jag är irriterad på henne utan på mig själv, för att jag tänker på hennes ögon som vackra. Hon nickar kort och börjar gå mot ytterdörren.

När vi kommit en bit på vägen utan att säga något förstår jag att hon förmodligen inte är särskilt glad över att jag ville vara med henne, men inte fan är jag så glad över att vara med henne heller? Eller? Det var ju du som fråga säger mitt undermedvetna och jag känner hur ilska bubblar upp inom mig. 'Det var ju jävligt dumt gjort' vill jag skrika åt mig själv - men det gör jag inte.

"Så, var bor du?" frågar jag när jag märker att vi går mot motsatt håll dit jag bor.

"En bit bort, ganska nära Aggsjön" svarar hon och jag nickar, jag har varit borta vid Aggsjön en gång innan. Det är en liten sjö, ganska fin och ödslig.

"Gick det bra med Emelie?" frågar jag efter en stund.

"Som att du verkligen bryr dig?" frågar hon spydigt och jag blir förvånad, varför har hon den attityden för?

"Jag bara undrar" svarar jag och räcker upp händerna i en oskyldig gest.

"Varför vill du ens vara med mig? Är det något uppdrag för att sedan kunna mobba mig?" frågar hon och stannar. "För jag vill inte vara ett mobboffer" lägger hon till.

"Varför tror du det för?" säger jag och hon himlar med ögonen.

"Jag kan nog radda upp en del anledningar till att tro så" säger hon och småskrattar lite som om det vore ett skämt. "Du och dina vänner är elaka, ni retar Emelie för att hon har på sig annorlunda kläder mot vad tjejer brukar ha och ni är elaka mot de osäkra bara för att ni kan! Inser du hur stört det är?" säger hon surt.