Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel trettio

Johanna

Ikväll ska jag, Adrian och Emelie på Irmelins födelsedagsfest. Det känns konstigt eftersom ingen av oss varit på en riktig fest förut - och utifrån vad Adrian sagt så kommer det vara en typsik tonårsfest.

"Gumman du måste ha dessa örhängen! De skulle passa så fint med ditt hår!" säger mamma och räcker mig ett par guldiga örhängen. De är väldigt fina, jag tar emot dem och börjar sätta i dem i öronen. Mamma hjälper mig att göra mig i ordning inför kvällen eftersom jag är totalt värdelös på festkläder.

"Kan du inte ha den här fina klänningen?" säger hon bedjande och håller upp en svart, figursydd klänning med låga ärmar som jag fått av min kusin Laura. "Den är jättefin!" säger hon och jag nickar - den är fin. Men jag tror att den är för kort för mig.

"Du tror inte att den är för kort, jag är mycket längre än Laura" säger jag och mamma ser fundersamt på klänningen. "Dessutom är det februari - det är iskallt ute!" säger jag och mamma skakar på huvudet.

"Nejdå! Du får ha hudfärgade thights" säger hon och räcker mig klänningen. "Testa, är den för kort hittar vi en annan"

Jag tar på mig klänningen och den passar perfekt - den sitter åt på precis rätt ställen och framhöver de (inte särskillt stora) kurvor jag har. Den är dock aningen kort, den går ner till mitten av låren och jag känner mig inte helt bekväm.

"Jag tycker att den är lite kort mamma" säger jag tveksamt och ser på mig själv i spegeln.

"Älskling - den är inte kort, den är precis lagom. Är den längre så blir det en mer formell klänning istället" säger hon och drar sina fingrar genom mitt hår. Jag lägger huvudet på sned och synar mina bara ben. Hon kanske har rätt - blir den längre ser det ut som att jag ska på finmiddag.

"Okej, den blir bra" säger jag och mamma ler i spegeln.

***

Jonte och jag sätter oss i bilen eftersom han ska köra oss alla tre dit - mamma ska jobba. Han startar motorn och börjar därefter backa ut från uppfarten.

"Okej, jag har lite regler" säger han och jag nickar förvirrat. "Ett: du kommer inte hem gravid" jag släpper ut ett litet skratt - vad tror han om mig egenligen? "Två: du kommer inte hem packad - och om du blir full så ringer du mig" fortsätter han innan han ändrar sig. "Ring mig oavsätt vad - om något händer dig, Adrian eller Emelie så ringer du. Förstått?" frågar han och jag nickar.

"Jag kommer inte bli varken full eller gravid" säger jag och skrattar lite lätt.

"Juste! Tre: Låt inga killar ta på dig" säger han och jag skrattar igen. Jag vill inte ha någon killes händer på mig - så länge det inte är Tims det vill säga.

"Ta det lugnt!" skrattar jag fram men Jonte ser lika sammanbiten ut som förut. "Jag kanske sover hos Emelie inatt, men då meddelar jag dig" säger jag och han nickar kort.

Snart rullar vi upp framför Adrians hus och vi ser hur han kommer ut ur dörre iklädd ett par svarta byxor och en vit, avslappnad skjorta. Han ser bra ut - och det är uppenbart att han vill imponera på Iremlin. 

"Hej" säger han och sätter sig i baksätet. Vi båda besvarar hans hej och därefter kör Jonte mot Emelies hus. Hon bor en bit bort men där är nästan på vägen.

När Emelie sätter sig i bilen är hon nervös, hon vill egentligen inte gå. Hon har på sig ett bar svarta kostymbyxor och en relativt tight, långärmad vit tröja. Hon ser också bra ut, och hennes hår är fixat och fint.