kapitel ett

898 11 0
                                    

Johanna

Jag möter min trötta blick i spegeln och inspekterar mig själv, jag är ingen speciell egentligen, jag är 16 år och går första året natur på Sörgårdsgymnasiet, älskar matte och har - till skillnad från de flesta 16 åringar - en väl planerad framtid. Jag ser på min klädsel för dagen, ett par svarta, väldigt tråkiga, jeans och en vinröd stickad tröja som även den är ganska tråkig.

Jag ser missnöjt på mig själv, jag är inte ful egentligen, jag har ett fint ansikte med små fräknar över näsan, naturligt fina ögonbryn, långa ögonfransar och en hyfsat bra kropp, det jag är missnöjd över är mina val - mitt val att klä mig som om jag precis klev upp från en soptunna. Inte riktigt så dramatiskt kanske men jag har möjligheten att vara snygg bara det att jag inte tar den.

Efter ytterligare inspektioner angående mitt utseende i spegeln bestämmer jag mig för att i alla fall sätta på mig lite smycken, guldiga. Ett halsband med ett ihåligt hjärta och ett par guldiga armband ser fina ut med den vinröda tröjan. Jag tar även upp ett par små, guldiga örhängen från mitt vita nattduksbord och sätter försiktigt i dem i öronsnibbarna. Jag har ett hål i övre delen av örat också som jag gjorde för snart ett år sedan men jag har alltid en liten ring där som jag inte tar ur när jag sover eftersom den gör alldeles för ont att sätta i igen.

Anledningen till att jag anstränger mig för att se bra ut är för att mitt nyårslöfte för i år är att 'skaffa en stil och försöka inte se ut som du just vaknade varje dag i skolan' men det är bara 14 januari hittills och jag tänker att jag tar det steg för steg - januari: smycken, februari: lite snyggare skor kanske?

Mitt hår är jag också ganska nöjd med, såklart att jag har dagar när jag helst av allt vill raka av helvetet men överlag så är de bruna lockarna som hänger ner på min rygg helt okej. Jag har sett värre i alla fall men tack vare min mammas intresse för hår är det inte ett konstant kaos.

"Jo! Ditt te är klart!" hörs Jontes - min storebror - hesa morgonröst uppifrån. Jag ler åt att han kallar mig 'Jo' istället för Johanna, det har han alltid gjort och jag har så länge jag kan minnas kallat honom 'Jonte' istället för Jonathan.

"Kommer!" ropar jag och tar min svarta väska från golvet och slänger den över axeln för att sedan gå ut ur mitt rum och springa upp för trappan, så fort jag kan - precis som jag alltid gjort.

"Här" säger Jonte och ger mig en varm kopp te. Jag tar tacksamt emot den och slår mig ner mittemot honom vid matbordet. Hans bruna hår är fullt av lockar och ser mer ostyrigt ut än vanligt och hans ögon har samma bruna nyans som mina. Vi är väldigt lika och man kan inte tro annat än att vi är syskon.

"När börjar du idag?" frågar han och ser på mig samtidigt som han tar en klunk av sitt - enligt mig äckliga - svarta kaffe.

"Halv nio" svarar jag och tar en klunk av tet. Det smakar vanilj, min favoritsmak.

"Den är tio över åtta, du kommer aldrig hinna dit på tjugo minuter" svarar han och tittar på mig med ett flin på läpparna. Jag tittar upp på den bruna köksklockan som hänger på väggen och inser till min fasa att han har rätt.

Vi bor ganska långt ifrån skolan, bland de mindre och äldre husen, eftersom vi inte har överdrivet mycket pengar. Alls. Många - nästan alla - på min skola bor i det nybyggda området i närheten. De har stora trevåningshus målade i vitt med enorma glasfönster och en uppfart med plats för minst tre Porschar. Även inredningen är vit, stilren och ser ut att komma direkt från ett inredningsmagasin.

Min familj däremot bor i en litet rött tegelhus med två våningar, gamla fönster och en uppfart som knappt rymmer våra små bilar. Vår inredning är inte heller den bästa utan mycket är gammalt och slitet. Mamma är ensamstående med oss eftersom vår idiot till farsa dumpade oss och hur mycket hon än jobbar så känns det aldrig som att pengarna räcker till.

Dra mig genom helvetet till himlenWhere stories live. Discover now