Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tjugofyra

Johanna

Jag och Tim har inte träffats på hela helgen och det har påverkat mig mer än jag trodde det skulle. Jag har illa nog saknat honom varje sekund - och han har varit iväg med sina kompisar och antagligen inte tänkt på mig alls. Patetisk är vad jag är. 

När klockan slår nio är måndagens första lektion äntligen slut. Jag går bort till mitt skåp med Adrian hack i häl och ser att det står något skrivet på det.

'Saknar dig, T' står det på. Jag ler innan jag öppnar skåpet, han saknar mig. Mitt hjärta värms och jag fylls av lycka. Att vi inte sågs i helgen känns helt plötsligt inte lika viktigt - han saknar mig. Jag gillar den riktiga Tim - den med känslor och den som faktiskt försöker få Oliver att sluta mobba Emelie.

Jag vill träffa honom nu, visst vi ska ses hemma hos mig efter skolan men jag vill kunna gå fram och krama honom när jag ser honom. Inte låtsas som att jag hatar honom.

"Saknar dig, T" läser Adrian och ser sedan på mig. Han har en frågade min och jag skakar på huvudet.

"Det är gammalt, det stod där när jag fick skåpet" säger jag och tittar på honom. Det är skrämmande hur lätt jag kan ljuga för min bästa vän.

"Okej" säger han utdraget och tittar fundersamt på mig. Jag hatar att ljuga för honom. Ljuga om min pojkvän, eller vad han nu är egentligen. Ska jag vara ärlig vet jag inte vad vi är, ett par? Två som håller på? Två individer som råkar gilla att kyssa varandra? Knullkompisar?

Okej, inte knullkompisar.

"Jag vet att det är något som händer med dig... Jag kommer ta reda på vad det är" säger Adrian och flinar innan vi går bort till nästa lektion. Adrian kommer få reda på vad som händer med mig förr eller senare men för stunden väljer jag senare.

***

Svenskalektionen går segt och jag vill bara träffa Tim. Känna hans starka och beskyddande armar kring mig. Jag bestämmer mig för att det är dax för en välförtjänt paus eftersom jag ändå inte får något gjort och jag säger att jag ska gå på toaletten - stå vid skåpen och hänga i fem minuter.

Jag möts av några tjejer från en av ekonomiettorna. De har oftast sina lektioner i en annan byggnad men idag verkar de ha lektion här. Jag tycker inte om dem - jag vet att jag inte ska döma dem men allt de gör är att skvallra och snacka skit.

Jag sätter mig vid bänkarna som står vid skåpen och skrollar lite på mobilen. Jag går in på Snapchat och svarar några, bland annat Tim. Bara att få se bilden han skickat får det att flyga ett lyckorus genom mig. Hans blåa ögon är verkligen vackra och hans ansikte är definitionen av perfekt.

Korridoren är i princip folktom efter att tjejerna från ekonomi gått, det går förbi lite lärare här och där men i övrigt är den här delen av skolan väldigt tom.

Jag blundar och lutar mig bakåt, jag är på dagens andra lektion och jag håller på att somna. Eller tekniskt sätt är jag inte på lektionen, jag är på 'toaletten'. Jag suckar djupt och helt plötsligt känner jag två händer framför mina ögon. Hjälp??

Tusen tankar far genom mitt huvud inom loppet av en sekund innan jag känner igen doften. Det är ingen kidnappare, det är Tim. Jag vänder mig om så plötsligt att hans händer tappar greppet. Visst är det han, lika vacker som vanligt. Jag satt precis och tänkte på honom och så bara dyker han upp, jag vill tänka att det är ett sammanträffande men med tanke på att jag tänker på honom 99% av min vakna tid så är sammanträffandet inte så konstigt.

"Varför är du inte på lektionen, lilla nörd?" säger han retsamt och ler. Hans kyliga ton är inte där och jag ler, han verkar glad.

"För jag förtjänar en paus, vad gör du här? Skulle inte du börja satsa i skolan?" frågar jag med en minst lika retsam ton.