Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tio

Johanna

Vägen till skolan tar mer än 30 minuter så jag var tvungen att stressa iväg och den enda pulka jag hittade i garaget var min gamla silvriga som säkert kommer gå sönder när som helst. Det är ganska kallt ute och det snöar lite lätt men det är friskt i luften. 

Jag ser skolan framför mig, den är upplyst och ser ganska mysig ut, i alla fall om man jämför med hur 'mysig' den är i verkligheten. Jag ser en siluett gå mot mig och jag hoppas verkligen att det är Tim eftersom det hade blivit väldigt stelt annars. Här går en ensam tonårig med en pulka i mörkret, tja liksom.

"Hej" säger siluetten och jag hör att det är Tim men jag kan inte bestämma mig för om jag ska andas ut eller hålla inne andetaget. Hans lagom mörka och hesa röst är fin på ett konstigt sätt som jag inte kan sätta fingret på.

"Hej" svarar jag och tanken på hur liten och fjantig min röst måste låta gör mig aningen generad. Vi har fortfarande inte kommit fram till varandra men jag kan se att han har med sig en pulka, då är jag inte ensam med det om någon skulle filma oss i alla fall. Hur ska vi hälsa när vi möter varandra? Bara nicka lite lätt med huvudet eller bara säga ett stelt hej - vilket vi för övrigt redan sagt?

Vi kommer fram till varandra och alla tankar på hur jag ska hälsa slås bort när han drar in mig i en kort men förvånande varm kram. Tankarna rusar inom mig, vem är detta? Var är Tim som knappt vill se på mig? Varför i hela helvete KRAMADE han mig? Jag var även 100% säker på att hans kropp skulle vara lika kall som hans attityd är.

"Så, ska vi köra?" Frågar han lite kyligt och jag nickar glatt, nästan lite för glatt och jag ger mig själv en mental käftsmäll. Han skrattar tyst för sig själv och jag kan inte bestämma mig för om skrattet var elakt eller inte. Vi börjar gå mot den branta backen intill skolan där alla lågstadiebarn från skolan bredvid åker pulka om dagarna. Jag inser snabbt att det kommer vara jobbigt att gå upp och ner för den, men om jag har tur så har jag så kul samtidigt att jag inte tänker på det.

När vi väl kommit upp på toppen - jag helt död av ansträngning och han helt oberörd - lägger han sin pulka i position och jag lägger min bredvid. Osmidigt tar vi oss ner i pulkorna, som egentligen är gjorda för barn, innan vi räknar till tre och tar av neråt. Det går i all världens fart och jag skrattar högt, jag försöker att inte vara alltför högljudd men jag har svårt att knipa igen när något är roligt. Han kommer ner före mig och jag måste erkänna för mig själv att jag inte var lika bra som jag kom ihåg mig som.

"Vad långsam du var" säger han retsamt när vi båda ställt oss upp och gör oss redo för att gå upp och göra om allt igen. Hans kyliga attityd tycks ha släppt lite grann och jag vet inte vad jag ska tycka om det, vad håller han på med? Varför hånar han mig inte på de sätt han skulle gjort för bara någon dag sedan?

"Så snabb var du inte" säger jag irriterat och tittar ner i snön.

"Jodå, men det är bara för jag väger mer" säger han och ser på mig med sina klarblå ögon och för en sekund känns det som att jag ser in i hans själ. Jag ler, då vann han inte för att han har skills, utan för att han väger mer.

Vi åker tre åk till innan min pulka bestämmer sig för att visa upp dess dåliga kvalité och ålder. Jag är precis i slutet av backen och råkar köra över ett litet gupp vilket gör att pulkan går sönder mitt i tu och vi båda skrattar så vi kiknar. Jag blir varm om hjärtat när han skrattar och jag vill tro att detta är den riktige Tim, inte den mobbare som stryker omkring i korridorerna. Jag plockar upp pulkan och håller upp delarna och gör en ledsen min. Han skrattar och plockar fram sin mobil för att ta en bild på mig. Helvete! Nu har han bild bevis på hur 'tjocka Johanna hade sönder pulkan'. Tanken slår mig att han kommer visa den för sina vänner och att jag kommer bli deras nya mobboffer ändå.