Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tjugosex

Johanna

Skolan är nästan tom när jag går genom korridoren, det är kallt och det har återigen snöat ute. Jag tycker om snö och redan på fredag ska vi åka skidor med årskurs ett. Jag är just nu på min andra lektion för dagen men bestämde mig för att ta en paus, eller ja, 'gå på toaletten'.

Jag öppnar dörren till den lilla toaletten och går in, jag synar mig själv i spegeln uppifrån och ner. Jag börjar nästan skratta åt mig själv, man ser verkligen hur dåligt jag mår. Mitt hår sitter i en slarvig bulle på huvudet, mina svullna ögon ska vi inte ens prata om och mina kinder är röda och puffiga. En alldeles för stor hoodie och ett par svarta jeans klär min trötta kropp. Hela jag skriker depression och jag har ingen aning om varför jag ens gick hit idag, mamma sa att jag fick stanna hemma om jag ville.

Mamma var väldigt förstående över situationen, men otroligt besviken på Tim. Om jag bara hade berättat om vem han verkligen var tidigare hade hon kunnat varna mig.

Jonte däremot blev helt galen (utan att jag ens berättat vad Tim gjorde), han ville slita av huvudet på Tim och skicka det till hans föräldrar. Jag tillät inte det här (såklart) men hans sätt att vandra fram och tillbaka i mitt rum och dra i sitt hår fick mig att tvivla på om han inte skulle göra det ändå.

Efter att ha tänkt över hur mitt liv gick från bra till dåligt under loppet av några minuter väljer jag att gå ut från toaletten och tillbaka till lektionen. Korridorerna är fortfarande tomma och iskalla, min skola har ingen aning om vad värme är. Jag tittar upp och ser Oliver gå mot mig längre bort i korridoren, helvete.

Jag är ensam, ser fulare ut än vanligt, är svag både - fysiskt och psykiskt - och han är en mobbare. Dessutom har jag stått upp för Emelie och Tim för mig - så han är säkert arg på mig. Oddsen att jag blir trakasserad är stora och jag orkar verkligen inte det idag. Min blick glider ner på mina skor, ett par svarta, ganska snygga, boots.

"Johanna" säger han när han kommit fram till mig. Fan, så klart att han ska vara elak. Jag vinklar upp blicken och mycket riktigt står Oliver där och ser på mig. Jag blir obekväm och vet inte alls vad jag ska säga, 'tja brorsan!' Nej, inte direkt.

"Jag vet om dig och Tim" säger han lugnt och jag kippar efter luft. Jag har fryst till is, Tim har berättat allt och nu kommer de mobba mig tills jag dör. De kommer säkert skratta på min begravning också, inte för att de skulle vara varken inbjudna eller sugna på att gå. Jag kommer få stå ut med att höra om hur dum jag är som trodde att Tim någonsin kunde gilla mig hela min gymnasietid. Och det är långt kvar till studenten.

"Se inte så jävla rädd ut!" säger han och skrattar lite lätt. "Jag är inte elak?" Eh? Jo? 'Vilken planet bor du på egentligen?' har jag lust att fräsa åt honom men låter bli. Jag har blivit arg istället för rädd nu, han är en av anledningarna till att mina vänner och jag går runt i princip livrädda varje dag.

"Vadå inte elak? Är du helt tappad eller?" fräser jag och ångrar mig direkt, om situationen var dålig så gjorde jag den definitivt inte bättre.

"Jag är inte elak mot dig, har aldrig varit" säger han och flinar belåtet åt min reaktion. Tydligen kommer han inte ihåg när han började säga saker om min pappa men Tim stoppade honom.

"Men du är elak mot Emelie" säger jag irriterat och lägger armarna i kors.

"Nörden i ditt lilla gäng som inte kan prata om något annat än skolan och har på sig kläder från killarnas barnavdelning?" säger han och flinar ännu bredare. "Jag trodde hon hette Emil?"

"Hennes namn är Emelie och till skillnad från dig är hon snäll samt har en framtid" säger jag argt, tänk att Tim faktiskt är vän med idioten som står framför mig. Fast å andra sidan så är Tim också en idiot så varför är jag förvånad?