Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tjugonio

Tim

När jag vaknar på fredagsmorgonen känner jag mig... Lycklig? Jag kan inte sätta ord på känslan som rinner genom mina ådror - men det känns bra. Johanna trodde på mig - och eftersom allt jag sa är sant så är jag överlycklig. Gårdagen avslutades perfekt, jag kom hem sent från Johanna och träffade inte någon i min familj. Jag satt dock uppe och ritade nästintill hela natten (vilket jag ångrar nu) men jag behövde uttrycka mig på något sätt.

Igår berättade Johanna lite om sin pappa - Christoffer. Hon pratar aldrig om honom annars, men igår berättade hon att han lämnade dem för några år sedan och att han inte är saknad. Hon gick inte in på några detaljer, och jag pressade henne inte heller. Hon berättar när hon är redo - jag har ju knappt nämnt min pappa.

Jag går upp ur sägen efter att bara ha sovit någon timme, klockan är sex på morgonen och jag känner mig inte det minsta utvilad. Eftersom vi ska åka skidor idag måste vi vara på skolans parkering redan klockan sju - och för en gångs skulle kan jag inte vara sen. Bussen kommer åka utan mig i så fall.

Jag har åkt en del skidor i mitt liv och jag kan åka, det jag ser mest fram emot är att se alla som inte kan, ramla i backarna. Jag hoppas innerligt att Oliver inte kan åka - då kan jag reta honom hela jävla dagen.

***

När jag kommer fram till skolan en kvart för tidigt står två bussar där och väntar. Jag slänger in min väska i bagaget under ena bussen och går på. Till min förvåning sitter redan Johan och Oliver längst bak. Oscar kommer inte idag - han har tydligen fått influensan - och det här resulterar i att jag tvingas sitta ensam. Ganska skönt enligt mig, klockan är fan inte ens sju än.

Sakta men säkert kliver det på fler och fler elever på bussen och jag ser hur Johanna sätter sig ensam några säten framför mig. Emelie och Adrian har satt sig bredvid varandra. Jag ser inte mycket av henne men jag ser hennes bruna, lockiga hår och det är tillräckligt för att göra mig varm i hela kroppen.

Alla i mitt gäng vet om att jag är tillsammans med Johanna, Oliver var dum nog att inte fatta att det var en hemlighet. Johanna vet om det dock och jag tror nästan att hon känner sig tryggare då.

"Kom igen! Någon måste sitta bredvid Tim! Annars får vi inte plats!" Ropar idrottsläraren och ser på en tjej som jag tror går i Johannas klass, sedan vänder han blicken mot Johanna. Tjejen vill ta Johannas plats - ingen vill sitta bredvid mig. Johan och Oliver skrattar och jag flinar, det är ganska kul att ha makten. 

Johanna suckar och reser sig upp, som att hon hatar livet när hon går bort till mig. Jag ser hennes ögon som möter mina. De fina bruna ögonen som får mig att falla varje gång jag ser dem. Fy fan vad klychigt, jag tar tillbaka det där. 

Hon sätter sig bredvid mig, nära, och jag är glad att vi sitter längst bak så att ingen ser. Hon ser på mig och ler, jag vill så gärna kyssa hennes perfekta läppar men jag kan inte. Om någon skulle se så skulle hon döda mig.

Istället räcker jag henne en av mina hörlurar och hon sätter in den i örat och blundar. Hennes huvud lutar sig bakåt och hon ler. Jag blir varm i hela kroppen. Försiktigt lägger jag min hand på henne lår och hon lägger sin hand ovanpå min. Jag ler.

"Så, vad är det som är så jävla speciellt med dig då?" frågar Oliver som lutat sig fram mellan mitt och Johannas säte. Jag suckar.

"Håll käften Oliver" säger jag lugnt men han bara fortsätter flina.

"Vadå? Jag undrar bara!" mumlar han innan han sätter sig bredvid Johan igen. "Vill ni ha godis?" frågar han därefter och jag suckar igen.

"Inte om det är från dig" mumlar Johanna irriterat och jag ler. Hon verkar inte heller vara en morgonmänniska.