Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tjugofem

Tim

När jag kommer hem smäller jag igen ytterdörren så hårt det går för att ta ut min ilska. Fucking Oliver ska ringa och förstöra ALLT. Ja, jag har sagt att jag var med en tjej och att hon var snygg men inget mer. Jag kan inte skylla allt på honom för jag är som jag är - det är vad jag gör, hittar tjejer att ligga med och skickar vidare dem till mina vänner. Ganska - jävligt - äckligt, jag är medveten.

Men inte Johanna. Aldrig - över min döda kropp - att Oliver ens ska röra henne. Jag slår frustrerat knytnäven i tegelväggen innanför ytterdörren och det stilrena, vita teglet får blodfläckar på sig. Det gör ont och känns bra så jag slår igen och jag bryr mig inte ett skit om att Ken kommer skälla ut mig för att jag förstör huset, att mamma kommer gråta eller att Nils kommer tycka att jag är dum i huvudet.

"Varför är du så arg för?" frågar desperat Ellinor när hon kommer springandes ut i hallen.

"För att Oliver föddes" mumlar jag surt. Jag vill slå något, någon - helst Oliver. Men ytterligare ett slag mot den numera rödfläckiga väggen får räcka.

"Förklaring tack?" säger hon och ser på mig med en undrande min. Hon vet bättre än att stoppa mig när jag är arg, jag måste få slå något fram tills det att jag lugnar mig.

"Oliver har förstört alla chanser jag haft med den första tjej som jag faktiskt tycker om" säger jag argt och på slutet brister det. Min röst går upp i falsett och ögonen vattnas. Orden som lämnat min mun ekar i huvudet. Alla chanser. ALLA chanser jag hade med Johanna. ALLA ÄR SÅ JÄVLA MÅNGA.

Jag skiter i att tårarna tränger sig fram och jag slår en hårt slag mot väggen en sista gång innan Ellinor går fram och kramar mig. Jag kramar tillbaka. Jag känner mig som den lilla Tim som blev mobbad för att han var kort. Jag är längre och större än Ellinor nu, ganska mycket längre och större, men i hennes famn känner jag mig alltid liten.

Hon är min skyddsängel.

"Vilken tjej Tim?" frågar hon efter att vi dragit ifrån kramen. Vilken tjej? Vilken fucking tjej?Johanna. Med andra ord: det enda jag tänkt på de senaste veckorna. Utom när jag var full men det är ett undantag. Eller om jag ska vara ärlig tänkte jag fan på henne då också.

"Johanna" säger jag och känner hur ont det gör att säga hennes namn för jag vet att hon aldrig mer kommer vilja säga mitt igen. "Johanna Boholm. En jävla nörd som jag tvingades arbeta med och det visade sig att hon inte bara var en nörd. Hon är den snällaste, roligaste och mest underbara tjej som finns" säger jag och Ellinor kramar om mig igen.

"Du är kär" säger hon och stryker mig över ryggen. Ja, ja det är jag. Kär som fan.

***

Kvällen, eller snarare natten, slutar med att Ellinor får hämta mig på någon busshållplats mitt ute i ingenstans. Jag kommer inte ihåg något som hänt under kvällen och jag är full som ett ägg. Gråter gör jag också. Som ett litet barn.

Jag kommer ihåg att jag åkte hemifrån innan mamma, Ken och Nils kom hem eftersom jag inte ville visa upp konstverket av blod på väggen. Jag kommer ihåg att jag i princip hällde i mig en tredjedels vodkaflaska under loppet av två minuter, eller om det var en, inte fan kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg att Sebbe fick dra loss mig från någon som jag försökte i princip döda men vem det var eller vad han gjort kommer jag inte heller ihåg.

"Tim, du kan inte dricka bort dina känslor" säger Ellinor efter en stund.

"Mhm" svarar jag och stirrar stumt på vägen framför mig, jag har nyktrat till lite men jag känner fortfarande alkoholen i blodet.