In Love With The Player

kapitel 17

Det ända jag har gjort den senaste månaden är att ligga i sängen och med jämna mellanrum gråta.
Jag har inte gått till skolan, jag har inte pratat med någon, jag har varit helt känslokall.
Inte haft ett ända ansiktsuttryck förutom deprimerad.
Så var det även nu jag satt upp i min säng och kollade in i väggen.
Att gå till skolan var just nu en mardröm för mig.

Det knackade på dörren.
Mitt hår var i en enda röra, jag hade mörka ringar under ögonen och så var jag blek.
Jag kan inte minnas sist jag såg Solens strålar.
Jag kände mig som en vampyr, jag hade inte tränat något och bara ätit super lite.
Det var som att detta med Matt var sista droppen.
Jag gick långsamt ner för trappan.
Jag har inte öppnat den dörren på jättelänge.
Det är bara mamma som har gått in och ut genom den.
Mina slöa hängande kläder släpades mot golvet när jag gick.
Jag öppnade dörren i en liten knuff.
Igentligen borde jag ha fixat till mig lite innan jag öppnade.
Matt kollade chockat upp på mig med sina bruna klittrande ögon.
Han såg ut som vanligt om inte bättre. Att se honom efter denna "incidenten" var jobbigt men samtidigt en lättnad.
"Hej Sam" just nu skämdes jag över hur jag såg ut.
"Vänta ett ögonblick" sa jag och småsprang upp för trappan.
Jag borstade igenom håret och kastade på mig ett par mjukisshorts och ett linne.
Jag borstade snabbt tänderna och tog på mig en träningsjacka.

"Förlåt, jag vaknade precis" lögn, jag har varit vaken i timmar, jag har haft väldigt svårt att sova på senaste tiden. "Det gör inget" Han hade gått in och stängt dörren efter sig när jag var borta."Varför har du inte varit i skolan?" Han gick rakt på sak.
Jag kollade ner i golvet, ja varför har jag inte det jo för att du förmodligen hade varit där.
"Kan du snälla gå" sa jag och kollade upp på honom.
"När du svarat på min fråga" Jag suckade och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
"För att.........jag inte ville...... Träffa dig" min röst darrade.
Han kollade på mig med en lidsam blick.
"Alltså om det handlar om vad jag berättade för dig på balen så känner jag inte så längre" det är precis det som är problemet, jag gillar dig!
"Nej, det är bara det att jag inte kan tillåta mig själv att gilla någon mer än en vän" Va! Varför sa jag det?!?!
"Varför?" Han tog några steg närmare mig, men jag backade ifrån honom, ingen som helst kroppskontakt som när vi dansade på balen och det kändes som att han sköt mig med en elpistol.
"Det är komplicerat" Han gick ytterligare några steg in i huset.
"Jag lyssnar" Jag gick in i köket med hopp om att han skulle fatta vinken och gå härifrån, men såklart fattar han inte det och följer efter mig.

Han satte sig till rätta på en stol vid köksbordet.
"Så berätta" Han kollade allvarligt på mig.
"Vad får dig att tro att jag skulle berätta för dig!" väste jag.
Han kollade roat på mig.
"För att du gillar mig, mer än som en vän" retades han.
"Jag hatar dig mer än som en vän!" Oh bra där Sam.
Han små skrattade lite som "Jag vet att du gillar mig" skratt.
"Vi båda vet att det är sant" flinade han. Ja du har rätt jag gillar dig sjukt mycket.
"Jag hatar dig"
"Jag tror dig inte" flinade han.
Åh herregud när ger han upp.
"Vi säger såhär, om du här och nu säger att du aldrig vill se mig igen, fixar jag det, jag undviker dig alltså.
Men om du inte säger det, har du känslor för mig" Det här vill jag inte göra.
"Nej jag tänker inte......" Sa jag men blev avbruten Matt.
"Du vill inte erkänna att du har känslor för mig" Hans flin gör mig så frustrerad.
"Okej" Jag vill inte att han ska undvika mig, jag vill inte något hellre än att ha han i min närhet varje sekund.
Men jag kan inte gilla honom på det sättet, varje gång han är med mig betyder det livsfara för honom.
"Jag vill aldrig se......... Dig igen" mumlade jag och kollade ner i golvet.
"Se mig i ögonen" Jag kollade upp på honom, hans ögon var oemotståndligt vackra, tur att vi stod minst en meter ifrån varandra.
"Jag vill aldrig......Se......." Jag bröt ögonkontakten, jag kan inte säga det.
"Jag kan tänka mig att vara din vän" Jag är inte bra på bortförklaringar.
Men det funkade, jag behövde inte svara på frågan vilket jag alltid kommer vara tacksam för.
Jag kan inte vara tillsammans med honom, då kan han använda det emot mig, jag kan inte utsätta Matt för det.

Vi gick till dörren för Matt behövde åka hem och äta lunch.
Det hade varit kul om han kunde stanna en stund till.
"Kommer du i morgon" frågade han och kramade om min hand.
"Ja" log jag, att vi inte var fruktansvärt irriterade på varandra längre kändes skönt.
Matt kunde vara den bästa personen i världen och den sämsta.
"Hejdå" log han och öppnade dörren.
"Hejdå" Hans leende, jag dör.

Okej, han är i stort sätt perfekt.
Det är jag som är problemet.
Jag är den som har förstört allt, Med pappa, Matt, skolan allt.
Men jag tänker inte förlora Matt som vän iallafall.
Jag ska till skolan imorgon och känna mig som värsta superman.
Glöm det sista.

Do you like it?
I hope so ❤
Jag är sjuk 😭
Jag ska byta framsida på denna boken från.

Till denna

Ha en toppen dag Hejdå 👋 💜