In Love With The Player

kapitel 34

Han flackade smått med blicken, först kollade han på mig, sen i marken, sen i taket innan han kollade på mig igen.
Han visste inte vad han skulle säga.
"Vad jag känner för dig har inget med saken att göra, det handlar om hur du behandlat mig" om mitt dåliga samvete var hemskt innan visste jag inte vad det var nu.
Jag kollade ner i marken utan att veta ett ända ord jag skulle säga.
"Jag vet" sa jag simpelt och såg upp på honom." Jag har betet mig som en idiot, men du vet varför" Jag suckade djupt."Men du måste ändå hjälpa mig, det handlar om min pappa." Han mjuknade smått och kollade oroligt på mig.
"Din pappa?" Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken men valde att inte låta mig själv gråta, inte nu.
Jag nickade svagt till svar.
"Vad har hänt?" Jag gjorde mitt bästa för att undvika hans oroliga blick.
Jag berättade om killen som pratat med mig på skolgården och om brevet som legat på min säng och vad som stod i det och allt La och Hollywood.
Men han kollade mest oförstående på mig så jag suckade tungt.
"Vill du hjälpa mig" muttrade jag.
Han kollade funderasamt på mig innan han svarade kort.
"Okej"

Han sa att han skulle packa sina saker till på söndag vilket var om ungefär en vecka så vi hade inte panik om man säger så.
Men ändå valde han att nästintill knuffa ut mig ur hans hus bara för att få mig att försvinna där ifrån.
Men jag kunde inte klandra honom alls längre, jag skulle vara glad att han överhuvudtaget vill hjälpa mig med pappa.

Nästa dag vaknade jag av mamma som skrek av någon typ av lycka på nedervåningen.
"Vad är det?" frågade jag med min hesa morgonröst.
"Detta låg i brevlådan idag" Hon höll upp ett ganska litet blått kuvert.
Det som förvånade mig mest var att mitt namn stod på det.
"Mamma du kan inte läsa mina brev!" röt jag samtidigt som jag gjorde ett meningslöst försök att ta tillbaka det.
"Men Sam, det är från pappa" log mamma och väntade på min reaktion.
"Det är fortfarande mina grejer, ge hit!" fortsatte jag att försöka.
Ett hav av besvikelse omgav henne och hon drog en mörk hårslinga bakom örat.
"Okej då" sa hon med gråten i halsen medan hon la brevet på bordet och försvann ut i vardagsrummet.
Ja, jag kanske var lite väl elak men hon har ingen rätt att läsa mina brev, det kunde lika gärna vara från Hannah eller någon.

"Jag drar nu" sa jag innan jag stängde dörren efter mig.
Igentligen hade allt gått fel just nu, jag hade bråkat med Mamma, jag hade bråkat med Matt, var jag än gick fanns det speciellt tjejer som kollade äcklat på mig bara för att jag kanske hade något med Matt.
Jag struntade i att läsa brevet och tryckte ner det i min allt för svarta ryggsäck så jag kunde läsa det senare i skolan.

Väl framme vid skolan såg jag Matt stå med sitt "crew" vid ingången.
Jag gav ifrån mig en djup suck innan jag började gå mot dörren.
Det var som att allt gick i slowmotion när jag gick förbi, men det avbröts tvärt när Matt tog tag i min hand.
"Hej" sa han efter han stoppat mig.
Jag var stum för några sekunder, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till honom, just nu var han en person jag verkligen inte inte ville prata med.
Dels för att vi hade en deal, men också för att jag var så fruktansvärt kär i honom men det fanns inte en chans att vi skulle kunna vara tillsammans just nu.
"Hej" sa jag och försökte ytterligare en gång att gå in i skolbyggnaden men han släppte inte taget om min hand.
"Kan vi prata?" Hans vänner kollade chockat på honom när han förde mig bakom huset.

"Vad är det?" frågade jag och gjorde mitt bästa för att undvika ögonkontakten som han konstant sökte.
"Bråkade du med din mamma?" frågade han.
Jag såg chockat på honom innan jag svarade.
"Det har inte du med och göra" Han flinade roat åt mig innan han tog ett steg närmare mig som jag snabbt reflekterade över och backade ett steg.
"Jo, det har jag faktiskt, det råkar vara så att jag bor bredvid och jag vaknade av att du skrek, jag citerar 'mamma, du kan in läsa mina brev'" Han skrattade smått.
En svag rodnad spred sig över mina kinder.
"Jag bråkade med min mamma Imorse" sa jag sammanbitet.
Utan min kontroll blev mina ögon smått glansiga.
Han tog ytterligare ett steg, antagligen för att han ville trösta mig men jag gjorde som vanligt och backade avvaktande men denna gång backade jag rakt in i tegelväggen bakom mig.
Vilket gav Matt chansen att komma riktigt nära.
"Vad bråkade ni om?" viskade han medan hans andetag smekte min kind.
"Pappa hade skickat ett brev till mig och mamma läste de" sa jag med gråten i halsen.
Han la sin hand på min kind och lutade sig närmare.
Ibland funkade hans sätt att trösta mig väldigt bra.

I förra kapitlet sa jag att jag skulle vara ledig och kunde skriva mer.
Jag ljög för er, jag har varit ledig men jag har inte skrivit något😂😭❤
Hoppas ni gillade detta kapitlet iallafall 😂❤
Ha en toppen dag Hejdå 👋 💜 💜 💜