In Love With The Player

kapitel 33

Han kollade på mig med en hård blick, han sa inget utan bara såg på mig.
"Då så" sa han och såg ner i marken samtidigt som han stoppade händerna i jackfickorna. "Vad vill du att jag ska göra?" frågade han, som i "Vad ska jag göra, jag har ju känslor för dig".
Jag suckade djupt innan jag kollade upp på honom igen.
"Du måste glömma mig" avslutade jag innan jag lämnade honom för att gå in i skolbyggnaden igen.

Det kändes så fel och det gjorde så ont men jag visste att jag inte hade något annat val.
Med bestämda steg gick jag till nästa lektion genom den stora korridoren.
Oturligt nog var det, av alla lektioner, samma lektion som Matt skulle till.
Men när jag väl var framme så var han inte där.
Jag var tvungen att kolla mot dörren ett antal gånger för att se ifall han överhuvudtaget skulle dyka upp någon gång under lektionen, men det gjorde han inte och jag såg honom inte resten av dagen heller.
Nyfikenheten försökte gång på gång att få mig att ringa honom men jag lyckades alltid stå emot, men det gick till och med så långt att jag hade tryckt på hans nummer en gång men genast tryckt på den röda luren.

När jag gick på vår gata påväg hem hindrade jag mig själv från att knacka på dörren.
Ifall jag nu ville att han skulle glömma mig måste jag ge honom tjansen och till att göra det också.
Så jag gick bara vidare in i mitt hus och upp till mitt rum.
Jag fick också motstå att kolla in genom Matts fönster, men jag bara kollade lite grann, men han var inte där.

Jag satte mig i ren frustration på sängen, det jag inte märkte var att jag satte mig på ett papper.
Jag satte mig snabbt upp av de prasslande ljudet.
Ett papper låg på sängen, det var lite skrynkligt av någon oförklarlig anledning.........

Jag veklade ut det smått trasiga pappret och läste den snirkliga handstilen.

Det har hänt en del saker, saker jag inte kan berätta genom att skriva utan vi måste prata öga, mot öga.
Så jag vill att du kommer till Hollywood där jag för tillfället befinner mig.
Jag vet att din mamma inte kommer gå med på det men just nu har du inget annat val än att rymma om hon inte går med på det.
Du får ta med dig någon om du vill, men jag råder dig till att inte berätta vad som hänt.
Din mamma är helt utesluten i det här för jag hoppas du inte berättat något för henne.
Jag hoppas vi ses på söndag, det är den tiden du får på dig, jag möter dig på flygplatsen.
/P

Jag läste texten om och om igen, jag kunde inte förstå orden som klart och tydligt var skrivna på pappret.

"Sam! Det är frukost!" skrek mamma från nedervåningen.
Jag gick på ostadiga ben ner för trappan.
"Mamma" mumlade jag när jag satt mig ner vid köksbordet.
Mina händer skakade smått i mitt knä.
"En kompis ska åka iväg på söndag, och jag undrar ifall jag skulle kunna följa med." Jag kollade på mina skakande händer istället för att möta hennes ögon.
"Jaha, vart då?" frågade hon uppriktigt intresserad.
Jag hade inte tänkt på det innan men det kanske är bäst att jag inte berättar för mamma att jag ska så långt bort.
"Till hans moster i Tyskland" Hans? hur dum får man vara, nu kommer följd frågorna.
"Så trevligt, vem är din 'vän'" sa hon samtidigt som hon gjorde citationstecken och betonade 'vän'.
Jag kollade smått upp på henne.
"Matt" Jag måste vara väldigt trött idag, hur kunde jag säga Matt av alla människor på denna jord.
Det är förguds skull bara att gå över till grannarna och bekräfta att det är sant.
Men han var den ända killen jag lärt känna här.
"Jag vet inte Sam, då kommer du missa skolan" Mamma hade aldrig sett så eftertänksam ut.
"Snääääälla" bönade jag.
Hennes skeptiska blick övergick till ett leende.
"Okej" suckade hon.
"Tack Mamma" näst intill skrek jag innan jag kastade mig i hennes famn.

Efter maten sprang jag upp till mitt rum för att smått börja packa.
Det inte mamma visste var att den resan skulle kosta en del.
Men det var väll bara att plocka fram spargris om man säger så.

Pappa sa att jag skulle ta med mig en vän, förmodligen av säkerhets skäl.
Jag sa till mamma att jag skulle med Matt.
Såklart, det var väldigt dumt sagt, men det var kanske inte en så dum idé.
Dum som jag var, gick jag ner för trappan och över till Matts vita stora hus och knackade på.
Efter någon minut öppnades dörren framför mig.
"Vad vill du?" snäste Matts mamma, hon gillade fortfarande inte mig.
"Är Matt hemma" frågade jag så trevligt jag kunde efter att ha fått ett sådant underbart välkomnande.
"Ja, men han vill inte prata med dig" fortsatte hon, fortfarande väldigt otrevlig.
"Nej, jag vet" Jag kollade ner i stentrappan."Men jag måste verkligen prata med hon." Hon såg fortfarande
ilsket på mig.
"Mamma! Vem pratar du med" Matt kom gående ner för trappan.
"En dum tjej från gatan" Jag såg förolämpat på henne.
"Ursäkta" Han bara hånlog åt mig innan hon såg på Matt igen.
"Mamma, lämna oss ifred" Matt såg hårt på mig utan en ända känsla.
Hon gjorde som han sa och gick ut i köket.
Känslan att se honom efter vad jag sagt till honom var konstig och plötsligt visste jag inte längre varför jag var där.
Men han tog några steg längre in i hallen, men tänkte inte tanken att bjuda in mig i huset, vilket jag förstår.
"Vad vill du?" Hans hårda stämma gjorde inte situationen lättare och det kändes inte längre som en bra idé att vara där.
"Ehh......jag.....u-undrade.....ifall du kunde.......hjälpa mig, med en grej." Jag såg osäkert på honom.
"Varför skulle jag vilja hjälpa dig?"
Ja, varför skulle han vilja hjälpa värdens sämsta människa som behandlat honom som en leksak utan känslor hur länge som helst.
"För att du älskar mig" Han spände varenda muskel i kroppen och kollade hårt på mig.

Dun dun duuuuuuun
Det har varit ganska dålig uppdatering för att vara mig men jag ska vara ledig ett tag nu så då kommer jag kunna skriva som vanligt igen.
Ha en toppen dag Hejdå 👋 💜 💜 💜