In Love With The Player

kapitel 29

Hans armar var fortfarande lindade runt min midja och han gjorde sitt bästa för att få ögonkontakt med mig men jag gjorde allt för att undvika den.
Allt har gått så fort, om någon hade berättat för mig att jag skulle Kyssa Matt för några månader sedan hade jag bara hånskrattat.
Men nu stod jag där tätt intill honom och det ända jag ville var att kyssa honom en gång till.
Men jag var fortfarande rädd och när tanken slog mig att mannen har en anledning nu att skada Matt greps jag av panik.

Jag drog mig ur hans famn och han gav mig en frågande blick.
"Vad är Det?" Han såg väldigt orolig ut.
Han kommer tycka att jag är dum i huvudet som inte kan vara med honom för att han kan bli utsatt för fara.
"Jag måste gå" försökte jag och vände mig mot dörren men han var snabb med att ta tag i min handled.
"Gjorde jag något fel?" Man såg i hans ansiktsuttryck att han kände sig skyldig vilket han absolut inte skulle göra för allt var mitt fel.
Jag ville inget hellre än att stanna kvar i hans varma famn men jag kan verkligen inte tillåta mig själv att utsätta honom för en så stor fara.
"Nej, det gjorde du inte men det är jag som är felet" Hon kollade oförstående på mig.
"Jag kan inte utsätta dig för fara" fortsatte jag.
Han fnös tillgjort till svar.
"Du utsätter inte mig för fara genom att låta mig vara nära dig" mina ögon blev smått glansiga.
Han förstår själv inte faran med att vara med mig.
Han tog försiktigt tag i min hand vilket fick min puls att slå ännu fortare än vad den redan gjorde, Matt verkade märka det eftersom att han började flina lite smått.
"Han är farlig" Jag såg honom allvarligt i ögonen.
Hans flin försvan och han blev stum.
Han sa inte ord till mig, jag förstår honom, jag hade inte heller kommit på något att säga.
Vad ska man säga liksom? Jo jag har en mördare efter mig.
Jag hade också bara stått stilla och kollat ledsamt på mig.

"Jag vet" mumlade han tillsist. "Och därför vill du inte vara med mig" fortsatte han.
Mina ögon blev allt mer glansiga.
Ja, jag har gråtit inför honom flera gånger men jag vill inte göra det igen.
"Jag vill vara med dig" Jag gick ytterligare lite närmare honom.
"Men jag kan inte vara med dig ifall det betyder fara för dig" Jag kramade hårt om hans händer. "Du måste förstå mig" en ynklig tår föll ner för min kind. " Snälla" Han bröt ögonkontakten och suckade djupt.
"Jag vill kunna förstå dig men....det är väl mitt problem ifall jag får en galning efter mig?" Han slog irriterat ut med armarna.
Nu var der min tur att sucka.
"Men det är fortfarande mitt fel" ytterligare en tår rann ner för min kind.

Eftersom jag inte fick något svar och han bara såg hårt på mig valde jag att gå in genom dörren och försvinna in i huset och stängde dörren efter mig.
Jag torkade mig desperat om kinderna.
"Inte gråta, Sam" intalade jag mig själv, eller jag försökte iallafall.

Min hjärna sa till mig att inte gråta men mitt hjärta ville bara gå i tusen bitar och därav gråta hela tiden, Vilket jag gjorde.
Jag gled ner för väggen och begravde ansiktet i händerna.

Varför kan han inte förstå mig?
Han förstår inte varför detta är så svårt för mig, och hur farlig han är.

Min telefon vibrerade i bakfickan när jag tillslut hade samlat mig.
Jag tog försiktigt upp den.
Ett sms? Från:Anonym?

'jag är snart hemma/P'

P? Jag stirrade på skärmen, vadå P???
Snart hemma? Vadå hemma, jag fattade ingenting.

Dun dun duuuuuuun!!!
Drama, bra/dåligt?
Bye Bye ❤❤❤