In Love With The Player

kapitel 31

Vi hade satt oss i Matts säng för han ville visa mig ett Youtube-klipp.

"Så kul var det faktiskt inte" fnittrade jag.
"Det...var...de...visst" sa Matt mellan skrattattackerna.
Tydligen tyckte han inte om att skratta ensam så han placerade händerna på min mage och började kittla mig.
"Matt!" skrek jag "Sluuuuta" Men tror ni han slutade? Nej då, han gjorde det snarare värre för mig.
"Bara ifall du ger mig en kyss på kinden" skrattade han.
Jag försökte sucka uppgivet men som ni kanske förstår var jag i full gång med att shippa efter luft.
"okej" sa jag tillsist när jag blivit utsatt för ytterligare lite mer tortyr.
Han slutade tvärt att kittla mig.
Jag lutade mig mot honom för att ge honom en lätt kyss på kinden men han gjorde en klassiker och vände sig om i sista sekund.
Våra läppar mötes.....Igen, och jag kunde inte annat än att slappna av och föra honom närmare mig.
Han la armarna om mig och förde mig ytterligare lite närmare honom.
Kyssarna blev allt mer intensiva men avbröts tvärt av Matts irriterande mamma.
"Matt! det är middag!" skrek hon.
Det kändes som att han hoppade en halv meter ifrån mig när han hörde hennes röst.
Såklart han blev chockad, det blev jag också.
"Ursäkta mig" sa han och lämnade rummet.
Jag tog chansen att granska hans rum lite extra.
På dörren fanns en affisch på någon kändis jag inte mindes namnet på.
En No bok låg på Skrivbordet bredvid den stora datorn och en liten burk med ett fåtal pennor i.
Det jag inte lagt märke till innan var att skärmen på datorn var igång.
Olyckligt kär
Var rubriken, men jag hann inte läsa blogginlägget innan Matt kom tillbaka.
"Jag sa bara till henne att jag inte ville ha något" sa han.
Jag tycker lite synd om hans mamma, visst jag har bara pratat med henne en gång och då var hon inte speciellt trevlig men hon kanske hade sina anledningar, jag kan inte hjälpa att jag fick lite skuldkänslor.
Jag menar, Matt kunde varit med de nu men istället är han med mig.
För mig betyder familjen så sjukt mycket, av vissa anledningar, och det gör ont i mig när folk inte tar vara på vad de har.
"Ska du inte Vara med din familj?" Jag kunde verkligen inte låta bli att fråga.
Han Lutade sig mot skrivbordet.
"Nej, jag är hellre här" Han gav mig ett glatt, lekfullt leende.
Jag orkade inte tjafsa med honom igen.
Han tog ett steg närmare mig.
Jag kan inte fatta att han har fått mig att sluta tänka på pappa.
Om jag hade varit hemma själv hade jag aldrig slutat att tänka på pappa, men när jag är med Matt kan jag inte tänka på något annat än han.

Jag reste mig upp från sängen.
"Jag kanske ska gå" försökte jag.
Jag vill inte komma i mellan hans familj och han, och ja, jag är dramatisk, men jag vet hur det är att inte ha hela familjen samlad.
"Varför?" envisades han.
Jag kollade osäkert ner i golvet.
"Jag måste hem och äta" okej, nu kände jag mig bara elak.
Han sa precis nej till hans familj för att vara med mig och så sticker jag bara.
Men han nickade bara smått.
"okej" svarade han enkelt men jag såg hur sårad han var.
"Men jag kan kanske stanna en liten stund till" ett litet leende spred sig på hans läppar.
"Om du vill" Han tog några steg närmare mig, så nära att jag kunde känna hans andetag mot min hud.
Han la armarna om mig och lutade sig mot mig, jag slöt ögonen och väntade på att hans läppar skulle möta mina, men det gjorde det inte.
"Jag gillar dig" viskade han vid mitt öra.
Jag rös av hans mjuka stämma som var som musik i mina öron.
Jag gjorde detsamma, jag lutade mig mot honom.
"Jag gillar dig också" Jag trodde aldrig jag skulle yttra de orden och speciellt inte till Matt.
Han såg mig djupt i ögonen innan han
lutade sig fram och kysste mig.
Jag besvarade den och la mina armar runt hans hals.
Jag kände hur han log smått.
"Vad är det?" frågade jag och avbröt kyssen.
Han kramade om mig ytterligare lite hårdare.
"Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tycka om någon såhär mycket" en rodnad spred sig över mina kinder och jag kollade ner i marken, fortfarande med armarna om hans hals.
"Inte jag heller" sa jag innan jag kysste honom en gång till.