In Love With The Player

kapitel 26

Jag la mig ner i sängen.
Vad har jag gjort?
Jag kan inte berätta för honom, det går inte.
Han kommer tycka att jag är en idiot som inte har gått med det till polisen.
Vilket jag är, jag borde gjort det för länge sedan men mannen har hotat mig som vanligt och då lyssnar jag mer på det än min inre röst som säger hela tiden
"Gå till polisen"
Jag andas lite för hastigt.
Ja, jag fattar att han blir arg när jag inte berättar om bilden, jag hade också blivit arg.
Men han hade blivit arg om jag berättade också det spelade liksom ingen roll.
Han hade tjatat på mig att berätta för polisen men jag är inte redo för det och ärligt talat tror jag inte han hade förstått.

"Hej Matt.....det är Sam..snälla låt mig förklara, du kan komma hit eller bara ringa, jag förstår ifall du inte vill träffa mig" Jag försökte ringa honom igen men som vanligt kom jag bara till telefonsvararen.
Jag gick ner för trappan för att ta ett glas vatten.
Jag behövde rensa tankarna och lugna ner mig lite.
Det var stökigt i hallen som man gick förbi för att komma till köket.
Alla skor låg här i och var.
Och några jackor låg mitt på golvet bredvid några kepsar som ramlat ner.
Mamma kom in genom dörren till den stökiga hallen.
"Vad har du gjort,Sam?"anklagade hon mig.
Jag fnös till
"Inget" Sa jag innan jag fortsatte in i köket.

Jag la mig ner i soffan och slöt ögonen.
Jag hade precis glömt allt som kretsade i huvudet, men så fort jag blundade kom allt tillbaka.
Varenda ansiktsuttryck som han hade haft på sitt perfekta ansikte.
Hur hans tonläge var, irriterat och argt.
"Sam! Du har besök" ropade mamma från hallen.
Mitt hjärta stannade till.
Jag reste mig upp på ostadiga ben.
Jag gick försiktigt ut i hallen.
Jag kunde föreställa mig hur mitt hår låg åt alla håll och hur sliten jag måste sett ut.
Mamma hade gått ut i köket igen.
Det var bara jag och Matt kvar i hallen.
"Förlåt" mumlade jag tyst.
Av någon konstig anledning blev jag väldigt blyg och kollade ner i golvet.
"Jag väntar fortfarande på en förklaring" muttrade Matt och ignorerade vad jag precis sagt.
Jag nickade svagt och gick upp för trappan i en gest att han skulle följa efter mig.
Vilket han gjorde, jag gick lite före in på mitt rum för att ta fram min kamera.
Jag har ingen lust att ljuga för någon jag bryr mig så sjukt mycket om längre.
Även fast jag gör det för mamma, jag ljuger för henne för jag är helt ärligt talat livrädd för vad hon skulle tycka om mig om hon fick veta vad jag gjort.
Hon hade nog aldrig kunnat förlåta mig för det.
Matt kom in i rummet.
"Stäng dörren" bad jag och satte mig ner i sängen.
Han gjorde som jag sa innan han gick längre in i rummet.
Han stod som en staty vid mitt skrivbord.
Så stel,hård och inga ansiktsuttryck.
"Det jag kommer berätta för dig har jag inte berättat för någon annan" började jag, jag kände hjärtat dunka hårt och snabbt i bröstet.
Jag har aldrig sett honom såhär innan, jag menar så kall och känslolös.
Det gjorde inte direkt det lättare att berätta för honom.
Han nickade bara smått som svar.
Jag svalde hårt.
"Du får inte berätta detta för någon" Jag kollade honom i ögonen.
"Jag lovar" sa han hårt.
Jag kollade försiktigt ner i knät.
Samla mod, samla mod
"För 2 år sedan blev min pappa mördad" Han spände käkarna.
"Och det var mitt fel" fortsatte jag motvilligt.
Tårarna brände bakom ögonlocken, jag vill verkligen inte prata om det här.
Jag berättade om det som hände på museet, hur han försökte ta tavlan och hur jag av ren reflex tog en bild på honom.
"Eftersom att jag inte gav honom kameran hotade han med att 'skada någon jag älskar' men jag brydde mig inte. Men jag borde ha gjort det för han mördade min pappa någon vecka senare. Mamma var helt krossade och jag hade sådana skuldkänslor. Jag har aldrig vågat berätta för henne" en tår föll ner för min kind som jag snabbt torkade bort, jag lovade mig själv att inte gråta " polisen sa att kroppen 'försvunnit' vilket låter idiotiskt men det var vad det sa, vi tror bara det sa så för att ge oss någon typ av hopp.
Jag vet att du tycker att jag är en idiot som inte har gått med detta till polisen, men jag vågar inte." tårarna rann ner för mina kinder och nu gick det inte att stoppa längre.
Jag började smått hyperventilera.
Matt satte sig bredvid mig.
"Jag vet inte vad jag ska säga" Han kollade medlidande på mig.
"Håll om mig" kved jag.
Han gjorde som jag sa och jag omfamnades av hans varma,mjuka famn.

10.000 läsningar är ni helt galna?
Hoppas ni gillade kapitlet, det gjorde jag 🙋
Ha en toppen dag Hejdå 👋 💜 💜 💜