In Love With The Player

kapitel 38

Knackandet på dörren slutade inte, hur mycket jag en försökte förtränga det blev slagen mot dörren hårdare och tillsist blev jag tvungen att öppna den.
Och som jag trodde mannen stod där, med ett dödligt flin på läpparna och rufsigt svart hår.
Jag har aldrig reflekterat över hur gammal han är.
Han ser ut att vara kanske trettio eller något, men längre hann jag inte tänka innan han argt tryckte in mig i väggen.
Samma hjärtattack kom tillbaka som varje gång han var i min närhet.
"Var är din pappa!" röt han och slog mig mot väggen en gång till.
Jag var som förstelnad och kunde inte säga något. Inte ett ord.
Jag visste att detta inte skulle sluta väl.
Hans hårda grepp om mina armarna att verka och jag visste inte hur jag skulle komma därifrån.
"Svara" väste han igen.
Jag kunde inte svara, jag var rädd.
Jag var rädd för hans hårda grepp, jag var rädd för hans arga tonfall, jag var rädd för honom. Väldigt rädd.

"Jag vet inte" ytterligare en hård smäll mot väggen fick min rygg att verka ännu mer.
"Det gör du visst!" Hans ord ekade i rummet och det förvånade mig att mamma inte kommit upp än.
Samtidigt förstod jag ifall hon hade lämnat huset för att ta lite luft.
Förmodligen hade hon det för jag tror inte han var så dum att han bröt sig in när hon var hemma.

"Du berättar det nu! Annars får du samma öde som din pappa, döden" Hans hot fick min puls att slå ytterligare lite hårdare i bröstet.
Jag svalde hårt.
"Då får du döda mig" viskade jag.
Orden förvånade inte bara honom utan även mig själv. Om jag hade berättat för honom hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv. Hans förvånade ansiktsuttryck övergick till ett flin. Han släppte taget om mig men i nästa sekund puttade han ner mig på golvet. Jag kved svagt av smärtan som uppstod i huvudet som slagits mot golvet.
En kraftig spark träffade mig i sidan, och på smalbenet. Smärtan var obeskrivlig när jag försökte resa mig upp men han knuffade ner mig på det obekväma trägolvet. Han satte sig ner på huk framför mig med ett överlägset flin på läpparna.                                                                                           "Har du ångrat dig" hans ton i rösten visade bara på att han trodde att han vunnit, att jag gett upp och tänkte berätta om pappa för honom. Så var dock inte fallet, som sagt, jag tänker inte berätta för honom. Visst jag ville kanske inte dö på grund av att jag inte yttrat ett ord men jag kommer inte berätta.

"Jag skulle aldrig berätta det för dig" det dröjde inte länge innan jag fick en mycket hård spark i magen, smärtan var obeskrivlig och det kändes som att jag skulle spy vilken sekund som helst. Huvudet dunkade och det värkte i hela kroppen. En brännande känsla spred sig i knät när jag återigen försökte resa mig upp, fast istället för att knuffa ner mig igen gav han mig en rak höger istället.
Jag kände blodet rinna ner för läppen men jag gjorde mitt bästa för att ignorera att det sved och svagt bultade i nedre läppen.
"Jag frågar dig en sista gång" viskade han intill mitt öra. "Var är din pappa?" Han tog ett hårt grepp om min arm och visade ingen hänsyn när han slet upp mig från golvet, jag gjorde mitt bästa för att inte skrika av smärta, men han gjorde det inte direkt enkelt för mig.
"Svara!" Hans grepp om min arm blev allt mer hårdare och den dödliga blicken i hans ögon fick mig att bli ännu mer rädd när han borrade in naglarna i min hud.
"Aldrig" min röst var knappt hörbar men det syntes att han hört mig med tanke på att hans blick mörknade och gjorde sig berädda att ge mig ytterligare ett slag, men denna gången träffade han mig inte i ansiktet utan i magen vilket fick mig att kolla ner mot min vita tröja men som numera vad röd av allt blod som lämnat min mun.

Matt's perspektiv

Svaga ljud hördes från huset brevet men jag antog att det bara Sam som bråkade med sin mamma. Men ljuden blev bara högre och jag tyckte mig höra svaga skrik. Så jag bestämde mig för att gå dit och kolla om allt var som det skulle.

Dörren var öppen men ingen kom när jag knackade på dörren. När jag återigen hörde en hög smäll från ovanvåningen, bestämde jag mig för att gå in iallafall.
"Hallå?" Jag stängde dörren lite väl högt och hoppades att någon hörde mig, men ingen kom. En sista smäll hördes från ovanvåningen innan man hörde snabba steg som sprang över golvet. Jag skyndade mig upp för trappan och öppnade dörren till Sams rum, något var väldigt skumt här.

Jag stod som förstelnad inågra sekunder innan jag insåg ven som var framför mig. Sam låg och jämrade sig på govet med blodet rinnande ner för hakan och armarna som var virade runt magen i ett försök att dämpa smärtan.
"Sam! Vad har hänt?" Alla frågor snyrrade i mitt huvud när jag tog upp henne i min famn. Hennes läpp var sprucken och ögat var täckt av ett stort blåmärke. Jag hade en vit t-shirt på mig men snart var även den täckt av blod. Jag höll försiktigt om henne för att inte skada henne mer.
"Vem gjorde detta?" Min röst var full av ilska och hat och jag visste inte vafan jag skulle göra. Jag drog den nerblodade tröjan över huvudet och la den mot hennes läpp för att stoppa blödningen. Hon vilade huvudet mot min bara överkropp och andades tungt, jag antog att det hon precis varit med om tagit lite på krafterna. Jag tog upp henne i min famn och la henne ner på sängen.
"Jag älskar dig" mumlade hon, det var knappt hörbart då hon hade tröjan mot läppen men jag hörde, jag hörde hennes fantastiska mjuka röst som kunde få vem som helst på fall, även mig. Den var perfekt i alla lägen, till och med när hon ligger med en tröja för munnen och ett skadat ansikte.
"Jag älskar dig också" jag kysste hennes kind ömt innan jag fortsatte. "Tänker du inte berätta?" Jag förökte att se så besviken ut som möjligt, men misslyckades ganska hårt.
Hon skakade svagt på huvudet.
"Inte idag"  hon kurade ihop sig i sängen och gjorde det bekvämt för sig "kanske imorgon" tänk er att ni ser er flickvän eller pojkvän skadad, och man ser så tydligt att personen inte vill göra dig orolig och därför låtsas som att allt är okej men ni båda vet att så inte är fallet. Jag såg hur hon led men försökte dölja det.