In Love With The Player

kapitel 43

Jag la mig ner på sängen. Fortfarande med skakande händer. Skulle jag ringa numret? Det är en stor risk men jag var villig att göra allt för min pappa just då. Matt la sig ner bredvid mig och placerade armarna om mig.
"Det kommer ordna sig" mumlade han mot min hals men vi båda visste att det bara var tomma ord utan någon mening. Även om vi kom hem levande allihopa skulle det aldrig bli som vanligt. Jag tog tag i min telefon och knappade in siffrorna. Utan att tänka klickade jag på den gröna luren och vem som väntade på andra linjen hade jag ingen aning om. Det kanske bara hade varit någon som drivit med mig under den där tiden och skrivit massor av fejk lappar om min pappa.

"Hallå?" Mitt hjärta stannade, jag började må illa utan anledning. Hela min värld gick under samtidigt som jag fylldes av lycka.
"Pappa?" Mina ord var knappt hörbara i telefonen, men han hörde.
"Sam?" Jag hade levt i en lögn i över två år. Jag hade trott att han har varit död. Allt bara rasar i min värld. Jag har varit rädd, förtvivlad och ledsen för jag har trott att det var mitt fel att pappa dog, att det var mitt fel att mördaren fick tankarna på att döda honom. Sen började jag få lappar av min pappa och jag valde att tro på dem. Det kanske var det rätta beslutet trots allt. Jag kunde inte fortsätta prata med honom, hjärtat bankade i bröstet men på samma gång var lyckan så stor. "Du anar inte hur orolig jag har varit" hans röst var fylld av överväldigande lycka och han visste inte om han skulle gråta av lycka eller av sorg över vad som hänt. Det fanns så många frågor om vad som hade hänt och varför han inte hade hört av sig. "Kan vi träffas" sa jag med min gråtfärdiga röst som precis kunde yttra några ord. En svag lättad suck hördes på andra sidan luren. "Självklart gumman"

"Vad sa han?" Matt var nervös, det kände jag när hans bröstkorg var hårt tryckt mot min och hans hjärtslag var tydliga. Jag flinade svagt åt honom.
"Vi ska träffas" Matts ansiktsuttryck gick från nervös till chokad på bara några få sekunder. Hans fingrar kramade hårt om mina i en beskyddande gest.
"Är du okej med det?" Vill du gå utan mig? Jag nickade svagt, jag ville inte gå utan Matt eftersom jag ville inte ge pappa för mycket intryck på samma gång, så jag skippade gärna den delen med min pojkvän och att han visste om allt som hade hänt.
Han nickade försiktigt innan han kysste mig varsamt.
"Var försiktig" mumlade han med armarna slingrade runt mig.
"Jag ska" mumlade jag tillbaka. Det var en risk att gå själv men jag litade på min pappa, han tänkte sig på för numera.

Jag satte mig vid en ledigt plats vid ett bord. Caféet var ganska enkelt inrätt och jag fick inte intrycket att det var lyxigt direkt. Person efter person gick in genom entrén och ett irriterande plingande lämnade klockorna varje gång. Men efter att jag suttit där i en kvart plingade klockorna igen. Min blick vändes uppåt från min telefon. Han stod där, mannen jag så länge trott varit död, mannen jag brukade kalla pappa, mannen jag saknat i så många år. Mannen jag trodde jag var orsaken till att han inte längre gick på denna jord. Men han var där i egen hög person. Jag reste mig upp från stolen, och sprang fram till honom, slog armarna om hans hals.
"Jag har saknat dig" Jag visste inte ifall det var ett sorgligt ögonblick som vi borde gråta på eller ifall jag borde vara överlycklig och aldrig släppa taget om honom. Men jag kunde inte hålla det inne, jag började storgråta. Jag kunde inte sluta, jag visste inte hur jag skulle agera under denna situationen. Han släppte inte taget om mig utan höll mig hårt i sin famn. Hans ljusa hår hade samma nyans som vanligt, dock hade hans skor blivit riktigt smutsiga och slitna. Det förvånade mig att han fortfarande hade kvar dem. Jag hade gärna börjat svamla om Matt och mamma men det viktigaste för mig just då var att få reda på vad som hänt de senaste två långa åren.

"Vad gjorde mannen?" Frågade jag efter att vi beställt varsin macka.
"James, han heter James. Han hotade mig med att ifall jag kom hem till er igen skulle han se till att skada er." Jag kom och tänka på när han kom hem till mig för några dagar sedan, och hur han hade gett sig på mig.
"Har du försökt komma hem någon gång?" Frågade jag, han stelnade till så jag tog det som ett ja. "Han gav sig på mig för några dagar sedan och frågade var du var" det var svårt att berätta att jag var skadad pågrund av honom tekniskt sätt.
"Är det därför du har ett sår över läppen?" Frågade han med skuld i rösten. Jag nickade svagt, blåtiran hade lagt sig och syntes inte så mycket längre."Då ångrar jag inte vad jag gjorde med honom" mumlade han.
Jag såg frågande på honom.
"Vad gjorde du?" Han skrockade lågt för sig själv.
"Sam lär dig av mina misstag, lek inte med vapen, men i detta fallet var det bra" skrattade han. Jag log mot honom.
"Så det blev ett bra slut trotts allt" log jag. Han skrattade.
"Ja, det blev det" nu är det bara det svåra delen kvar.
"Pappa jag vill att du ska träffa någon"

"Var snäll" Han muttrade något till mig. "Han betyder mycket för mig" Han log men jag visste inte ifall det var för att han brydde sig eller för att tanken på att få knäcka Matt fick honom road. Antagligen andra alternativet. Jag öppnade dörren men lät pappa stå utanför.

"Matt?" Jag tog av mig skorna och gick längre in i rummet. Han reste sig hastighet upp från sängen och omfamnade mig i mjuk kram.
"Vad hände?" Mumlade han mot min hals. Han vägrade släppa mig. Men det var inget jag klagade över. Jag gillade att vara i hans famn när han höll om mig.
"Han är här" Jag var lite nervös över att låta dem träffa varandra, jag menar båda betydde så mycket för mig. Matt släppte mig och såg mig i ögonen.
"Här som i här just nu" Jag nickade. Han såg också en aning nervös ut.
"Han vill träffa dig" Matt spärrade upp ögonen, skakade på på huvudet. Han ville inte dethär men han visste att han var tvungen, det fanns ingen återvändo.
"Kom" Jag tog tag i hans hand och gick med honom till dörren.
"Sam" Han gav mig en gest att han inte ville. Men jag ignorerade honom och knuffade ut honom från hotellrummet.
"Var snäll!" Ropade jag till pappa som stod lutad mot väggen innan jag stängde dörren. Visst det var elakt att putta ut Matt och tvinga honom träffa min pappa men han var tvungen och det visste han.

Jag tryckte otåligt örat mot dörren. Jag tjuvlyssnade inte, jag skulle bara se till att de inte börjat bråka eller så. Jag visste att jag var paranoid men jag ville inte ta några risker. Men efter en stund öppnades dörren. Pappa gick in och viskade svagt i mitt öra.
"Han är godkänd" Jag skrattade åt hans ordval.

"Jag tänkte på en sak" började jag. Vi hade satt oss vid teven i det lilla vardagsrummet som hotellet valde att kalla det. Snarare en stol och en liten soffa. Inte det bästa med andra ord.
"Det var en kille som kom fram till mig på skolgården och påstod sig vara James bror" Pappa gav ifrån sig ett hest skratt utan någon typ av humor.
"Han sa att du var här" fortsatte jag.
Matt såg oförstående på mig innan han gav mig en svag knuff sida.
"Varför berättade du inte för mig" viskade han. Jag ryckte på axlarna.
"Det var inte ett bra tillfälle" viskade jag tillbak.

"De är halvbröder" började pappa "och han du träffade Michael, hatar James och vill inte att han ska lyckas med vad han än försöker." Jag nickade försiktigt.
"Förståeligt" mumlade jag och Matt i mun på varandra.
"Michael hjälpte mig faktiskt att...Ja döda honom" Jag kunde inte se min pappa som en mördare men pågrund av mig var han tvungen så jag kunde inte klandra honom. Även fast det dåliga samvetet sakta men säkert började krypa fram kunde jag inte ha så jätte dåligt samvete i och med att vi klarade det. Ingen av oss hade dött och vi skulle snart flyga hem. Bara tanken på hur mamma skulle reagera fick mig att le.

"Jag älskar dig" mumlade Matt mot mina läppar. Vi hade lagt oss ner i sängen och skulle precis sova och vila upp oss i för morgondagen då vi skulle åka hem.
"Jag älskar dig mer" protesterade jag. Ett flin spred sig över hans läppar.
"Jag älskar dig mest" sa han innan hans läppar kraschade in i mina igen.

Där har ni det, boken är slut. Sorgligt ifall ni frågar mig.......Bara jag som tycker det?!?!....okej bara jag alltså. Jag kan skriva en epilog ifall ni vill, men om ni inte vill det så slutar boken här. Kan också meddela att jag ska skriva en ny bok inom kort så håll utkik😊😊😊
Ha en toppen dag Hejdå❤❤❤❤❤