In Love With The Player

kapitel 28

Alla tankar kretsade i huvudet, jag hade berättat för någon, för någon jag hatade för några månader sedan.

Att gå till skolan nästa dag var inte roligt, det känns fortfarande på något sätt som att jag inte kan lita på honom fullt ut, det känns som att han kommer gå raka vägen till sina vänner och så kommer jag få rycktet som 'fega tjejen' eller 'mördartjejen' för att han har ändrat historien så att jag framstår ännu mer som skurken i det hela.
Jag tror inte att Matt skulle göra något sådant mot mig, men man vet aldrig.

Vad jag vet håller han inte på med någon just nu men det vet jag inte heller helt säkert.
Jag litar på honom men inte fullt ut.

Väl framme vid skolan möttes jag av Hannah som omfamnade mig.
"Är det sant som Matt säger?" frågade hon utan ett ända ansiktsuttryck.
Mitt hjärta stannade, jag visste det! Han skulle berätta det.
"Vadå?" frågade jag och försökte spela dum.
Jag hatar honom! Hur kunde han berätta för någon, även fast det bara var Hannah var det en person förmycket.
"Matt tror att du gillar honom, gör du det?" frågade Hannah och la armarna i kors över bröstet "Varför har du inte sagt något till mig?" Anklagade hon.
Mitt hjärta började slå igen och ett hav av lättnade svepte över mig.
Ja, jag gillar honom men det betyder inte att jag vill att hela skolan ska få reda på det.
Jag kollade ner i marken.
"Nej jag gillar inte honom" svarade jag norshalant.
Hon skakade lätt på huvudet.
"Ljug inte för mig" Hon verkade lite arg, riktigt arg.
Jag bara suckade och kollade upp på henne.
"Ja,jag gillar honom men jag vill inte att någon ska få veta något" sa jag, jag slog ut med armarna i en irriterad gest.
Hennes ansiktsuttryck mjuknade och hon såg nästan lite oroligt på mig.

Jag förstår inte varför jag har börjat berätta alla mina djupaste hemligheter för folk.

"Sam, du kan inte göra det så tydligt att du gillar honom, då kommer han tro att du är en såndär lätt fångad tjej som han kan göra vad han vill med."
Sa Hannah bestämt.
Jag suckade, såklart jag vet att jag inte kan lita på honom.
Men jag gör det, jag litar på varenda ord han sa till mig.
Jag vill inte men jag gör det ändå.
"Jag vet" mumlade jag.
Vi gick in i skolan och första lektionen Började.Tyvärr.

När det äntligen Var lunch sprang jag och Hannah till Matsalen.
Jag hade varit hungrig hela förmiddagen för dum som jag är hade jag glömt att äta frukost på morgonen, eller jag hade struntat i att äta frukost på morgonen.

Det serverades köttfärssås och spagetti.
Jag gillar inte spagetti så jättemycket men det får duga för jag är vrålhungrig.
Jag tog mat på min tallrik innan min blick svepte över Matsalen som redan var full med folk som satt sig vid borden.
Jag kollade efter ett ledigt bord när min blick riktades mot Matts bord och som om inte det var nog fick vi överdrivet lång ögonkontakt.
Jag bröt den genom att kolla ner i marken.
Självklart skulle jag rodna mitt i allt ihop också.
"Var ska vi sitta" frågade Hannah.
Jag kollade upp och såg mig om i matsalen ytterligare en gång.
"Kanske där" sa jag och nickade mot ett bord i en hörna men jag insåg snabbt att det bara var en plats ledig där.
"Vi kan väl sätta oss hos Matt jag behöver ändå prata med honom" Jag kollade irriterat på henne men gav tillslut upp och vi började gå mot Matt och hans idiotiska gäng.
De kanske inte är "idiotiska" Men iallafall riktigt dumma i huvudet.

"Kommer du ikväll" frågade Hannah när vi hade satt oss ner på de obekväma stolarna.
Hannah satte sig bredvid mig och jag satt bredvid ingen mindre än idioten själv, Matt.
Sam,Sam, Sam du kan inte kalla den du är kär i för idiot.
Sa min inre röst till mig.
Nej det kan jag inte men jag vet att det är sant.

Så fort Matts axel snuddade vid min var jag nära på skrika till honom "Låt mig va idiot" Men det hade nog inte varit så smart av mig.
Jag kan vara lite väl dramatisk ibland ifall du frågar mig.
"Ja, jag tror det" svarade Matt.
Jag ville fråga vad det var de pratade om men då hade jag förmodligen skämt ut mig själv.
"Jag ska också med" sa killen mittemot mig och blinkade med ena ögat mot Hannah som i sin tur gjorde en äcklad min innan hon tog en till klunk av sitt vatten.
"Ska du med Sam?" frågade Matt och vände sig åt mitt håll.
Vi brukar aldrig prata i skolan, och vi har absolut inte gjort det sen han vet allt.
"Med på vad" en av killarna på andra sidan bordet kvävde ett skratt men jag valde att ignorera honom.
"Det är fest ikväll" svarade en av killarna som jag tror hette Lukas.
Jag är inte den som festar och har aldrig varit det.
"Nej jag tror inte det" kunde jag svarat och det vara det jag ville svara men då hade jag framstått som en tönt som aldrig festar vilket jag aldrig gör.
"Kanske" mumlade jag tyst för att inte dra för mycket uppmärksamhet på mig.
Utan förvarning la Matt sin ena hand på mitt lår, herregud.
Jag kunde inte skrika, inte röra mig, det ända som hände var att jag stelnade till och slutade andas.
Han kollade inte på mig, rädd för att möta min blick?

När skolan var slut skyndade jag mig hem, jag visste att Hannah skulle försöka få tag i mig så vi kunde prata om festen ikväll som hon skulle övertala mig att gå på.

Jag har fortfarande inte lärt mig vilket som är cykel, hus, garage och skåps nycklar så när jag väl var framme vid huset hittade jag inte rätt nyckel.

När jag hittat nyckeln och satt in den i nyckelhålet och skulle precis vrida om den när:
"Sam!" Jag vände mig långsamt om.
Jag vill inte prata med någon just nu.
"Varför sprang du iväg sådär" frågade Matt, han stod nedanför trappan och såg en aning bekymrad ut.
"Jag ville bara hem" muttrade jag tyst.
Det var delvis sant.
Han skakade lätt på huvudet, han såg rätt igenom mig.
Det spelade ingen roll vad jag sa för han såg alltid ifall jag ljög eller talade sanning.
"Och vad är den igentliga anledningen?" Han tog ett steg upp för trappan som endast hade fem trappsteg.
"Det är den igentliga anledningen" Han anklagade mig! Hur vågar han! Men i och för sig har har han ju rätt.
Han tog ytterligare ett steg upp på trappan.
"Jag trodde du litade på mig" att jag berättat min allra största hemlighet genom tiderna för hon betyder inte att jag litar på honom, eller jo det gör det.
"Jag litar på dig" invände jag.
Han skrockade lågt.
"Du gillar mig" påstod han.
Jag skulle verkligen aldrig berätta det för honom.
"Nej" svarade jag lite för enkelt.
Han tog ett steg till upp för trappan.
Der var som med pinocchio, varje gång jag ljög tog han ett till steg upp på trappan bara för att han visste att det skull göra mig skit nervös.
"Det gör du visst." Han vägrade att ge sig.
"Jag skulle aldrig kunna gilla en idiot som dig" lögn
Han tog ett steg till upp för trappan.
"Det kan du visst" går han ett steg till upp för trappan är vi på samma trappsteg vilket innebär att han kommer vara väldigt nära mig.
"Jag upprepar aldrig" där tog han sista steget, när jag sa väldigt nära var det en underdrift för han var vansinnigt nära mig.
Hans varma andetag smekte min kind och han Kollade mig djupt i ögonen.
I mellanåt sneglade han på mina läppar.
"Du menar alltid" viskade han.
Ett leende letade sig fram på mina läppar.
"Kanske" mumlade jag.
Han lutade sig ännu närmare, tog min hand och jag gjorde inga motstånd.
Det ända jag kunde tänka va
kyss mig.
Ännu närmare och tillslut mötes våra läppar.
Han släppte min hand och la sina starka armar om mig.
Det har aldrig känts så rätt att kyssa någon i hela mitt liv.
Jag ville aldrig sluta kyssa honom.
Jag placerade min ena hand lätt på hans kind och andra på hans nacke och förde honom närmare.

OMG de kysstes!
Vem kunde ana det? Jo jag 🙋 😂
Hoppas ni gillade att det var ett lite längre kapitel idag❤
Vad föredrar ni långa eller korta kapitel?
Ha en toppen dag Hejdå 👋 💜 💜 💜