In Love With The Player

kapitel 39

Han såg stumt på mig, som att han inte visste vad han skulle säga.
"Som du vill" Han lämnade rummet och stängde dörren efter sig.
"Matt!" Jag satte mig upp och gjorde mitt bästa för att komma upp på fötterna och 'Springa' efter honom, inte för att jag kunde springa men.

"Matt!" Han stod i hallen och tog på sig skorna."Snälla, vänta" Jag tog tag i hans hand."Lämna mig inte".
Ja, jag uttryckte mig fel när jag sa att han inte skulle följa med, jag säger idiotiska saker när jag är arg. Han hade förmodligen redan listat ut vad som pågick och vem som hade skadat mig men jag tror han ville höra det från mig och inte bara anta saker.
"Snälla" bad jag samtidigt som tårarna långsamt rann ner för kinderna. Han undvek mina ögon och vägrade möta min blick. Jag kramade ännu hårdare om hans hand och bad ännu mer med blicken. Jag litar på honom, till viss del, jag hade önskat att han kunde förstå lite mer när det gällde min pappa. Det är jobbigare för mig än vad han tror, det är ett mirakel att jag ens berättade det för honom. Det är en sak jag kan ångra ibland. Äntligen mötte han min blick.
"Jag vill att du ska lita mig" sa han kallt "Men jag fattar att du inte kan eller vill lita på mig" fortsatte han.
Jag vill lita på honom, det vet han. Men han har lite rätt i vad han sa, jag kanske inte försökte att lita på honom. För att ha tillit i ett förhållande måste båda försöka. Jag kanske inte ville lita på honom för att jag var rädd att han skulle berätta om pappa för någon. Jag borde nog inte berättat för honom, med tanke på att jag inte kunde lita på honom pågrund av det. Samtidigt ville jag lita på honom oavsett.
"Varför kan jag inte lita på dig?" frågade jag med gråten i halsen. Hans blick vandrade mellan mig och golvet samtidigt som han släppte min hand.
Han skakade smått på huvudet innan han svarade.
"Jag vet inte" Han öppnade dörren på vid gavel innan han fortsatte."Ring mig när du vet det" och så lämnade han huset, bara sådär. Lämnade mig utan att säga något mer.

Tystnaden spred sig i huset och jag kände mig ensam. Väldigt ensam.
Jag hade inget att göra, Matt var arg på mig och det var min uppgift att ordna det och göra situationen bättre genom att lita på honom. Jag ville lita på honom, jag skulle göra mitt bästa för att göra det också men han måste förstå att det är jävligt jobbigt för mig också. Han måste kunna förstå mig för att jag ska kunna lita på honom. Jag litade på honom i vissa situationer, men min pappa är ett känsligt ämne för mig och jag ger inte ut min tillit när det gäller honom till vem som helst. Jag önskade jag hade någon jag kunde prata med när det handlade om Matt. Ja, jag hade Hannah och jag kanske skulle prata med henne, det vore nog bäst. Jag behövde någon att prata med, för mitt eget bästa behövde jag prata med någon. Och det är väl det man har vänner till?

Jag gick upp för trappan och ringde på dörrklockan och det dröjde inte länge innan dörren slogs upp och Hannah stod i dörr öpningen med ett svagt leende på läpparna.
"Hej" log jag och gick upp för trappan.
"Hej" Jag gick in i huset
"Är allt som det ska?" Frågade hon. Jag hade inte ens tänkt på att jag hade en ganska smärtfylld fläskläpp och en svag blåtira.
"Jag ramlade igår" ljög jag desperat.
Utan att bry sig om mitt dumma svar log hon svagt mot mig.
"Själv?Är allt som det ska?" nu en aning orolig. Hon gav ifrån sig en låg suck. Det märktes att hon var kusin med Matt, det hade likadan näsa och läppar, lika fylliga och perfekta.
"Jag har pratat med honom" hennes ord förvånade mig och jag kollade osäkert på henne.
"Vad sa han?" Jag visste inte vad jag skulle säga, jag menar, Matt är hennes kusin och det hade inte förvånat mig om hon tagit Matts parti och inte mitt, hon har känt honom längre än mig och hon planerade nog inte att bråka med sin kusin för att hon inte valde hans parti när han bråkade med en av hennes vänner.
"Han sa att ni gjort slut" hennes ord fick mitt hjärta att brista i tusenbitar. Ja, vi hade väl gjort slut men jag hade aldrig sett det på det sättet. Jag föredrog att kalla det paus, samtidigt visste jag att en paus var andra ord för att ha gjort slut.
"Mm" mumlade jag till svar. Hon gav mig en aning irriterad blick.
"Och du är okej med det?!?!?!" Röt hon, jag var inte okej med det men vad skulle jag göra, han ville att jag ska vara mer öppen om min pappa, men jag kunde inte det, inte nu.
"Såklart jag inte är men vafan ska jag göra!" Skrek jag tillbaka, ett mycket svagt flin speglades på hennes läppar.
"Prata med honom" sa han lågt innan hon tog tag i min hand och gick med mig mot köket. Jag anade vad som skulle hända men hoppades att Hannah var lite snäll iallafall, men jag insåg inte var fallet, hon hade tydligen bestämt sig för att göra min dag ännu värre.
"Jag vill inte, Hannah!" Skrek jag när jag såg honom stå lutad mot köksbordet och kolla ner i golvet. Jag kämpade med att komma ur hennes grepp men misslyckades ganska snabbt när hon drog mig längre in i köket. Matt mötte inte min blick en enda gång utan såg istället mot det stora fönstret åt höger, han ville inte dethär, lika lite som jag om inte mindre.
"Nu pratar ni" sa hon och ställde mig framför honom, lite för nära för min smak. Och med det lämnade hon rummet och ett lågt klick hördes från dörren vilket fick Matt att se upp. Hon låste.

Jag backade ett steg för att minska närheten mellan oss. Ingen sa något och en stel tystnad spred sig som en tjock dimma i rummet. Jag kände efter i jeansfickan, och hon hade tagit min telefon.
"PRATA!" Väste hon från andra sidan dörren. Detta var löjligt, väldigt löjlig. Det är sådana grejer som händer i filmer, att man tvingas umgås i ett rum tills man blir sams igen. Men någonting säger mig att detta är annorlunda, Matt nästintill hatar mig.
"Kom igen, Hannah" skrek Matt samtidigt som han slog några kort slagit mot den mörkt färgade dörren.
Hannah svarade inte men det förvånade ingen av oss. Vi visste att hon ville vårt eget bästa men enligt Matt är vårt bästa att vara ifrån varandra. Så länge jag inte litar på honom.
"HANNAH!" Jag härmade Matt genom att slå på köksdörren.
Jag fick väl leva med att vara fast med Matt här ett bra tag, för vi skulle nog inte komma överens på riktigt länge.

Hej💕
Sent kapitel igen men man får liksom välja mellan att ha ganska långa kapitel och vänta lite längre eller korta kapitel och vänta en dag. Så höll jag på när jag skrev Badboy, Good Girl. Men jag vill gärna komma ifrån det nu. En annan anledning till att det är sent är för att jag läst en bok som heter Fallen Ängel, den är sååå bra, det är en irl bok men jag rekommenderar den verkligen.
Ha en toppen dag Hejdå, 👋❤❤❤