In Love With The Player

kapitel 32

Att gå till skolan själv känns alltid så konstigt nu förtiden.
När jag gick i korridoren var det alltid någon som skulle bitch-blicka mig.
Jag vet att Anledningen till det är för att jag mer eller mindre har ett förhållande med Matt, eller?
Ingen tjej vill vara med mig, förutom Hannah då, inte för att jag bryr mig speciellt mycket om de andra tjejerna.

Jag gick till bussen, eller rättare sagt sprang till bussen.
En annan ny grej som hänt är att jag alltid försover mig, det kan bero på att jag för det mesta alltid är med Matt ganska långt in på natten.

Men som tur var hann jag i sista sekund gå in genom bussens dörrar.
Jag satte mig på ett av de helt lediga sätena.
Ibland gillar jag att vara ensam, och då menar jag helt ensam.
På morgonen rekommenderar jag inte att man ska prata med mig för då är jag verkligen ett vrak och man pratar med mig på egen risk.

Väl framme vid skolan gick jag bara in i den kalla gråa byggnaden.
Ska jag vara ärlig ser skolbyggnaden mer ut som ett fängelse än en skola där barn dagligen går till.

"Jag trodde inte du gillade honom så mycket" log Hannah när vi satt i matsalen.
"Inte jag heller" mumlade jag och kollade ner på min mat, de serverades köttbullar och potatismos till lunch.
Jag är väldigt kräsen när det gäller mat, vilket betyder att jag inte gillar skolans mat och så var det även nu för jag gillar inte skolans köttbullar.
"Men är ni tillsammans?" frågade hon.
Jag fattar inte hur Hannah kan vara okej med att jag kanske är tillsammans med hennes kusin.
"Inte vad jag vet" svarade jag med ett försök till att låta norshalant, och notera försök.
Hannah gav ifrån sig en djup suck.
"Men kom igen, någon av er måste ju ta steget" sa han och slog ut med armarna.
Jag bara ryckte bara på axlarna.
"Inte jag iallafall" muttrade jag.
Ifall vi nu ska ha ett förhållande vilket vi inte kan ha av vissa anledningar, får han vara den som fixar det.
Men en sak min tröga hjärna inte fattar är att vi inte kan vara tillsammans, och vi kommer inte kunna vara det heller, så jag måste sluta ge Matt fel signaler innan jag krossar hans hjärta.
Det var då tanken slog mig! Har jag fått ett svar av pappa än? Jag skickade ett meddelande till honom igår där jag typ skrev: PAPPA! jag saknar dig så sjukt mycket, snälla ring mamma, hon måste få veta.

Men han hade inte svarat.
En storm av besvikelse omgav mig.
Men vad hade jag förväntat mig liksom, det kanske inte ens var pappa, man vet aldrig säkert men ändå hoppas man så sjukt mycket.
"Jag måste gå men vi ses sen" sa jag innan jag stoppade en sista köttbulle i munnen och lämnade matsalen.
Jag behövde luft så jag gick ut på skolgården och satte mig på en bänk.
Just i den stunden då solens strålar träffade min hud och alla tankar kretsade i mitt huvud på samma gång kände jag mig väldigt avslappnad när jag slöt ögonen.
'jag gillar dig' hade han sagt, jag gillar honom också men, jag ger honom falska förhoppningar.
Han vet att jag inte kan utsätta honom för fara, men det har jag redan gjort....

Mina tankar avbryts av att någon sätter sig bredvid mig.
"Fint väder vi har idag?" sa en manlig röst.
Jag kollade upp mot personen som satt sig bredvid mig.
Det var ingen som jag hade sett innan.
Han hade brunt, nästan svart hår som matchade hans bruna ögon.
"Ja, det är de" svarade jag enkelt.
Han flinade roat åt mig.
"Jag har lite information till dig." sa han sedan, nu allvarlig.
Jag rätade på mig så jag satt stadigt.
"Vadå för slags information" frågade jag nu intresserad över vad han hade att säga.
"Jag vet var din pappa är" Jag stelnade till.
Han vet! Han vet mer än jag.
"Var!" nästan skrek jag och spände blicken i honom.
Han flinade roat.......Igen.
"I Hollywood" mitt hjärta stannade och allt blev svart för några sekunder.
"Vad sa du?" Jag kippade smått efter luft.
Hur har han kommit dit?
Till Hollywood? Jag tror honom inte, men hur kan han veta något om mig, jag känner honom inte.
"Min bror är mannen som påstod sig ha dödat din pappa" okej nu är jag mer än förvirrad.
"Ljug inte för mig" anklagade jag.
Han fnös roat åt mig.
"Tro vad du vill, gullet" sa han innan han lämnade mig mitt ute på skolgården på en bänk helt.
"Kom, vi går in" Matt hade kommit ut på skolgården utan att jag märkte det.
"Jag klarar mig tack" små snäste jag till honom.
Jag måste visa honom att vi tillsammans är omöjligt.
"Var fick du luft ifrån." små skrattade han vilket gjorde mig ytterligare lite irriterad.
Han måste förstå att vi inte kan vara tillsammans, eller han behöver inte förstå, han måste bara acceptera det.
"Kan du inte Bara låta mig vara" Hans förvånade ansiktsuttryck blev allt mer tydligt.
"Vad är det, Sam?" Jag vet att det inte är rätt av mig att behandla honom såhär men jag måste verkligen visa honom att det inte kommer fungera mellan oss.
"Matt, du och jag, vi kommer inte fungera, varje gång jag är med dig måste jag vara nära dig. Men så länge jag har mina problem, kan vi inte det"