In Love With The Player

kapitel 30

Sam's perspektiv

Just nu hade behövt prata med Matt, men han vill säkert inte ha något med mig och göra.
Jag gav honom falska förhoppningar när jag lät honom kyssa mig.
Jag känner samma sak men....det går bara inte.

P? Vad kan det stå för? Peter? Philipa? Pontus?

Jag känner ingen som börjar på P, eller det är klart om inte pappa räknas såklart......vänta lite!!!
Jag granskade Smset för tjugonde gången.

'jag är snart hemma/P'

Är det pappa?
Kan det Vara pappa? Är det Bara Matt som är sur på mig för det som hände och vill såra mig som jag sårade honom.
Ska jag fråga honom? Jag kan inte prata med honom efter det som hände, eller?
Mina kinder var ju för guds skull fortfarande blöta av tårar.
Men jag kunde inte motstå frestelsen att fråga honom, jag kunde inte ringa honom för då hade han förmodligen klickat mig direkt, men jag ville inte träffa honom face to face heller, men vad hade jag för val egentligen.
Jag kollade mig en sista gång i spegeln för att se till att mina ögon inte var allt för rödsprängda.
Vilket dem egentligen var men jag struntade i det och gick ut ur huset och upp för Matts trappa och ringde på dörrklockan.

Matt's perspektiv

Jag gråter aldrig, men jag har aldrig varit så nära att gråta i hela mitt liv.
Det ringde svagt på ytterdörren och jag bestämde mig för att gå ner och öppna.

Jag slog upp dörren och framför mig stod Sam och kollade ner i marken.
Hennes hår var rufsigt och hennes ögon röda.
Vad gör hon här?

"Hej" mumlade hon men jag valde att bara ignorera hennes hälsning så hon kunde berätta vafan hon gjorde här.
"Är du arg på mig" Hon tittade upp och vi fick ögonkontakt en kort sekund innan hon kollade bort.
Jag fnös tillgjort åt henne, såklart jag var arg på henne, eller kanske mer irriterad.
"Ja" sa jag känslokallt.
En knista tändes i hennes ögon när hon sa.
"Så det var du?" anklagade hon.
Jag rynkade pannan och kollade oförstående på henne.
"Vad menar du?" vi har precis bråkat och det första hon gör efter det är och anklaga mig för något jag förmodligen inte ens har gjort.
"Var det du som skickade meddelandet och påstod dig vara min pappa?" frågade hon irriterat.
Jag stelnade till, hennes pappa? Han är död, vad pratar hon om?
"Nej, jag har inte skickat något meddelande" nu var det min tur att vara irriterad.
Jag skulle aldrig smsa henne och säga att jag var hennes pappa för tro mig, jag har ett hjärta.
"Och vad får dig att tro att jag ska tro på vad du säger!?" röt hon.
"Vad får dig att tro att jag har skickat det!" röt jag tillbaka.
Är hon arg på mig kan jag vara arg på henne.
Hon svarade inte så jag bestämde mig för att stänga dörren, men hon hann smita in precis innan jag hann stänga dörren helt.

"får jag låna din telefon?" frågade hon.
Jag fnös ytterligare en gång.
"Aldrig i livet" Men precis när jag yttrat orden tog hon min mobil som låg i bakfickan.
"Ey! Ge hit den!" Jag sträckte mig efter den men såklart sprang hon iväg upp för trappan och in i mitt rum och låste dörren.
Jag kom tätt bakom henne men uppenbarligen inte tillräckligt snabbt för hon hann låsa in sig.
"Sam!" Jag bankade hårt på dörren.

Sam's perspektiv

Jag hörde Matts hårda slag mot dörren.
"Matt, vad är ditt lösenord?" ropade jag.

Jag hade satt mig i hans säng med telefonen i mina händer.
"Sam! Våga inte öppna min mobil!" röt han till svar genom dörren.
Jag kunde inte låta bli att fnissa roat åt hans irriterade tonfall.
"Sam, Släpp in mig!" fortsatte han skrika.

Vad kan hans lösenord vara?
Choklad? Alla gillar choklad, men när jag testade det var det fel.
Hannah kanske kan det, hon är ju ändå hans kusin.
Jag tog upp min telefon och slog in Hannahs nummer.

"Hej" efter tre Signaler svarade hon.
"Hannah, du måste hjälpa mig snabbt!" Jag pratade så snabbt att jag var osäker på om hon hörde mig, men hon svarade.
"Med vad?" frågade hon ivrigt.
"Jag är inne på Matts rum med hans mobil, vad är hans lösenord?" återigen pratade jag lite för snabbt men hon uppfattade ändå vad jag sa.
"Varför har du hans mobil?" ifrågasatte hon.
"Säg det bara!" väste jag.
Jag hörde hur hon fnissade smått.
"Dig" fnittrade hon.
Det är inte läge för skämt just nu.
"Hannah seriöst!" nu skrattade hon Ännu högre.
"Skriv in 'Sam'" svarade hon nu genast lite alvarligare.
Jag fnös men gjorde ändå som hon sa.

Och mycket riktigt, några sekunder senare var jag inne på hans telefon, men när jag gick in på 'sms' fanns där inget sms som var skickat till mig från ett anonymt nummer.
Jag blev röd om kinderna.

Jag sitter alltså på Matts säng med hans mobil i mina händer och har inga bevis på att det var han som skickade meddelandet till mig.
Det betyder att det måste ha varit...Pappa.
Jag vet inte vad jag ska göra, springa ut och krama Matt för att pappa lever, eller göra mitt bästa för att klättra över till mitt rum i mitt hus.
Men när jag såg ut genom fönstret insåg jag att jag kommer dö om jag ens försöker komma över.

Långsamt gick jag fram till dörren, Matt hade inte gett upp sitt bankande på dörren.
Försiktigt vred jag om nycklen.
Jag hörde hur bankandet slutade tvärt.
Matt öppnade dörren.
"Kom du in på min mobil!?" Han Var arg, väldigt arg.
Jag nickade
"Hannah berättade vad ditt lösenord var" Jag visste inte hur jag skulle bete mig, jag har precis fått reda på att min Pappa lever, men Matt är fortfarande skitarg på mig.
Helst av allt hade jag velat kasta mina armar runt hans hals, men då hade han bara nekat och inte hållt om mig tillbaks.

Matt sa inte något, och inte jag heller.
Det fans inget att säga längre.
"Jag ska nog gå" sa jag men blev stoppad av Matts hand som tog tag i min.
"Nu måste jag byta lösenord" ett super litet leende letade sig fram på hans läppar och jag log tillbaks.
"Det behöver du inte" invände jag.
Ska jag berätta för honom om pappa?
Han förtjänar att veta.
"Nu när det inte var du som skickade det, måste det ha varit pappa" Jag kunde knappt fatta att det var sant.
Matt tog ett steg närmare mig innan han gav mig den varmaste och mjukaste kramen jag någonsin fått.
"Grattis" mumlade han mot min hals.