Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 52

Allisons perspektiv

Två veckor efter att jag vaknat ur min koma får jag äntligen lämna sjukhuset och till min lycka är jag nästan helt frisk. Min anorexia är nästan borta, det gäller bara att äta en massa vilket mina föräldrar och Ogge lovat att dom ska se till att jag gör.

"Är du säker att du orkar med detta ikväll?" Frågar Ogge som sitter bredvid mig i bilen tillsammans med mamma och pappa. Min kropp är lutad mot Ogges högra sida och hans armar är runt min kropp.

"Jaa jag orkar" ler jag och kysser honom löst på nästippen. Ikväll har mamma och pappa lovat att Ogge ska få stanna i min lägenhet under natten. Don ska även laga middag till oss fyra. 'En välkommen hem present' som mamma sa.

Ogge ler mot mig till svar och tar min hand i sin innan han lutar bak huvudet mot ryggstödet och kollar ut genom fönstret på alla som står utanför. Han vrider obekvämt på sig och med ens känner jag hur ångesten stiger i honom. Att Ogge får se hans fans stå utanför studion i hopp om att få träffa honom och de andra gör han såklart överlycklig. Men när han inte kan hälsa på dom så får han sådan himla ångest över det och hans mående psykiskt sjunker till botten. Det är jobbigt att se honom så. Han säger att han alltid känner som om han sviker dom, när dom står där dag ut och dag in och han inte får tid till att hälsa på dom. Ibland får han ha någon med sig som får hålla iför hans ögon och öron så att han ska hindra ångesten. Men oftast väljer han att hälsa på dom och komma sent.

"Du kan hälsa på dom" säger jag och han koller besvärat ner på mig. Han öppnar munnen för att säga något men jag hinner före. "Jag går upp med mamma och pappa, du har inte träffat dom på länge Oscar och jag vet hur mycket du behöver det"

Han ler svagt och kollar ut genom fönstret igen, denna gång när bilen står stilla. Mamma och pappa knäpper upp sina bälten men vi sitter kvar.

"Följ med mig" säger han och vänder blicken mot mig igen. Jag drar ihop ögonbrynen och skakar på huvudet. Jag vet inte hur dom kommer reagera på mig och Ogge tillsammans.

"Jag vet att jag antagligen hade bett dig att gå upp och vila med tanke på att du nyss kommit från sjukhuset. Men följ med, dom är inte så många och jag kan skynda mig. Jag vill att du är med så att dom får se oss två tillsammans" säger han och jag ler, varm om hjärtat.

"Vi går upp så länge" säger mamma och ger ett kort leende mot Ogge. Hon tycker fortfarande inte helt om honom - till skillnad från pappa som nästan älskar Ogge nu. Men mamma har börjat ge med sig och accepterat.

Innan jag hinner svara så öppnar Ogge dörren och hoppar ut. Rösterna av hans fans höjs och ett och annat rop på hans namn hör jag.
Han sträcker fram sin hand mot min och med ett osäkert leende tar jag den. Mycket försiktigt hjälper han mig ut, precis som om jag vore gjord av glas.

"Säg till om det blir jobbigt bara" säger han och placerar sina läppar mot min panna.

Jag nickar lätt och sneglar på tjejerna som står på andra sidan vägen och nu har flyttat sig längre upp på gatan där vi parkerat bilen. Dom kollar på oss med otydliga blickar, några telefoner och kameror hålls uppe, riktade mot oss.

"Tänk om dom hatar mig" säger jag och möter Ogges ögon igen. Han lägger sin hand på min höft och drar mig intill honom. Samtidigt som vi går över vägen böjer han ner sitt huvud en aning och kysser mig lätt på kinden. "Det går inte att hata dig hjärtat. Dessutom vet jag vilka det här är och dom är verkligen inte människor som skulle hata på våra flickvänner, så oroa dig inte"

Han får mig så glad. Att denna underbara människa är min är fortfarande ofattbart för mig. Min "banan Oscar".

Väl framme vid fansen förväntar jag mig att Ogge ska släppa mig på en gång, men istället håller han mig hårdare och ler stort mot tjejerna framför oss. Mer än tio stycken kan dom inte vara.