Jag kan inte älska dig - o.m

Kapitel 11

Som vanligt kollar jag mig en sista gång i spegeln innan jag går ut. Mitt mörka hår som jag har lockat hänger löst över axlarna. Mina mörka ögon ser ännu större ut nu när jag har sminkat mig. På kroppen har jag ett par mörka tajta jeans och en vit åtsittande tröja med ärmarna som slutar strax under armbågarna. Även ett kedjehalsband i guld sitter runt halsen och runt handleden en klocka i guld. Egentligen skulle jag villa slänga klockan efter som den är i äkta guld och priset vill jag inte ens tänka på, men jag älskar den.
Ogge hade erbjudit sig att hämta mig, dock med bilen då hans föräldrar ändå skulle iväg och jag hade tackat ja eftersom jag inte har en aning om vart restaurangen ligger. Jag minns bara att namnet är Da Luigi och att det är en italiensk resturang.
Klockan slår 19.00 och min telefon plingar till, från Ogge. Jag skulle nästan kunna tro att han väntade till prick 19.00 innan han skickade iväg det.
"Vi är utanför dig nu, kom när du är klar eller ska jag komma in? :)"
Jag tar tag i min väska och går mot dörren. Eftersom jag inte har en aning om vilken bil han har eller vart dom står så vill jag helst att han kommer in, dessutom blir det pinsamt att gå ut till dom ensam.
"Kom gärna in om du vill :)" svarar jag.
Det visar att han har läst det och snabbt får jag ett svar där han skriver att han kommer nu.
Sekunder efter hör jag hur någon springer upp för trappen och stannar utanför min dörr. Men ingen knackning hörs. Jag flinar, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att han står och fixar håret. För av dom få gångerna jag har träffat honom så har jag uppfattat att han är väldigt noga med att det måste ligga perfekt, till och med om han har keps på sig.
När jag väl hör en knackning ger jag ifrån mig ett lågt skratt innan jag går fram till dörren och öppnar. Ogge står där, med håret som ligger perfekt så jag antar att mina tankar stämmer. Han ler stort och drar förvånansvärt in mig i en kram. Men innan jag ens hinner besvara den, vilket jag faktiskt hade tänkt gjort, så drar han undan och kliar sig i nacken med en förvånad min.
"Hej, förlåt, jag, det var inte mening det är bara så att jag brukar krama dom flesta jag träffar så det där gick bara av farten du kanske inte ens vill krama mig men jag.." Han avbryter sig själv och jag skrattar lågt. Om man kan säga att killar är söt så är Ogge det, han är söt när han babblar på utan att andas. Hans kinder får en röd nyans och han kollar ner i golvet.
Jag tar ett steg närmare honom och lägger min ena arm runt hans nacke och den andra runt ryggen. Jag känner hur han ler då hans kind känns mot min nacke. Han besvarar kramen och jag måste medge att hans kramar är väldigt mysiga.
Efter en kram som varade väldigt länge, då jag inte vågade släppa och det känns som att inte han vågade heller, men vi avslutar den iallafall och jag drar på mig mina vita sneakers som jag faktiskt köpte på en marknad för två år sen.
"Då åker vi" ler Ogge och jag nickar.
Vi går ut och joggar ner för trapporna, eller den första av de fyra iallafall. Då stannar Ogge oss båda och ger mig en busig blick.
"Vadå?" Frågar jag och höjer på ögonbrynen.
Han sätter av i en jädra fart ner för trappan samtidigt som han ropar som en barnunge.
"Först den ner är bäst!"
Jag skrattar och rusar efter killen som skulle kunna vara fem istället för sjutton.
"Du tjuvstartade ju!" Skrattar jag och kollar ner på hur långt det är kvar, för mig är det en och en halv trappa men för Ogge bara en halv. Han hoppar över de tre sista stegen och vänder sig mot mig med en nöjd min.
Jag sätter foten på golvet och kollar på honom, han bär fortfarande ett stolt flin.
"Vem är bäst då?" Frågar han och puttar mig löst i sidan.
"Jag" svarar jag och öppnar dörren för att gå ut, men Ogge drar tillbaka mig och ställer sig iför.
"Vem är bäst?" Upprepar han och jag lägger armarna i kors.
"Man är inte bäst om man fuskar" säger jag.
"Vem är bäst?" Frågar han ännu en gång med betoning på vem denna gång.
Jag skrattar och skakar på huvudet.
Jag korsar pekfingret och långfingret, så att det jag nu kommer säga är en lögn.
"Du är bäst" svarar jag.
Han öppnar dörren.
"Jag vet"
Jag går ut, visar mina fingrar för honom och skrattar högt. Hans stolta leende tonas ut och han går emot mig.
"Alltså du.." Säger han och särar på mina fingrar.
"Säg det nu"
Jag skakar envist på huvudet och han ställer sig framför mig igen så att jag inte kan gå.
"Är du en dålig förlorare eller" retas han. "Vi går inte fören du har sagt det"
Jag skrattar igen och skakar på huvudet, men säger ändå orden han vill höra.
"Okej. Du, Oscar Molander, är bäst"